Varm choklad-funderingar

Den där koppen varm choklad, gjord på havremjölk och mörk choklad, är på något sjukt sätt dagens höjdpunkt. Att få sätta sig ner när barnen äntligen har somnat - efter hårtvättskaos, kvällsmat i långa rader, ett gäng godnattsagor, några blöjbyten och lite skarpa tillsägelser - och andas och fundera och sörpla choklad, det är himmelskt.

Idag har jag insett att det är när man kommer hem efter att ha varit borta i några dagar som man till fullo blir medveten om sin spjutspetskompetens. Det där som bara man själv kan av alla i familjen och som kan lyftas upp vid nästa anställningsintervju. "Hej jag heter Jenny, ja det är sant, jag är verkligen mycket skicklig på att byta toarullar, ja hushållsrullar också faktiskt!" "Jaså, ni har hört om mitt stora kunnande inom packa-upp-matsäcks-väskan-branschen, jo, det stämmer." "Inte för att verka skrytsam men jag har hög kompetens när det gäller att återförena smutstvätt med tvättkorgen, även när kläderna har gömt sig under sängar, i soffor och på köksgolvet." "Organisering av utvandring från kylskåp av gammal mat är något man kan säga att jag kan göra i sömnen, lita på mig."

Någon familj som behöver en sådan som mig? Med all min spjutspetskompetens?

En tanke som kommer ur chokladkoppen idag är att dessa vardagshjälte-priser som delas ut på stora galor borde gå till alla en(s)a(m)stående föräldrar i vårt land. Maken har varit borta en dag (av de 10 han ska vara borta) och jag är redan helt slut. Hur gör alla ni som lever ensamma med era barn, speciellt ni som har dem hela tiden, utan någon annan vuxen som kan avlasta? Hur orkar ni med evinnerliga konflikter om mat, hårtvätt, påklädning, tandborstning, om man verkligen måste sova i sängen och så vidare? Och vem kliver in när ni känner att ni kokar över och behöver få lite distans för att inte spränga alla gränser för vad en god förälder bör säga/göra/vara? 

Jag antar att svaret är ingen och jag är djupt imponerad över det jobb ni gör. En stor eloge till er! Ni är makalösa!

Nu har diskmaskinen gått sitt varv, klockan tickat iväg alldeles för fort och sängen kallar.

Som ni har märkt är jag en sådan bloggare som skriver när jag har tid, ork och lust och när jag känner att jag har något att säga. Så vi ses när det inträffar nästa gång. Ta nu och lys upp novembermörkret med ljus och varm choklad!