onsdag 7 november 2012

Tankestorm

Idag skulle en fantastisk person ha fyllt 48 år. Tyvärr fick hon och vi aldrig uppleva hennes 48:e födelsedag och det gör att det känns extra tomt idag. Hålet blir lite större och det smärtar mera.
Hennes motto var "Ingenting är omöjligt, vissa saker tar bara lite längre tid." och är det något jag verkligen vill så är det att försöka leva efter denna devis och sprida hennes positiva livssyn vidare.

Därför känns det extra tråkigt att just nu vara så fylld av tunga tankar och tvivel, det känns som om jag sviker inte bara mig själv utan även henne och hennes underbara barn som blev kvar och som jag älskar mycket. Förlåt, men just nu är det bara för mycket. Stort blandas med smått, det mesta värdsliga ting, men när allt pressas in i min kropp så blir det bara överfullt och jag känner att jag exploderar, jag räcker inte till, det rinner över.

Vardagstetris med byggkaos inne på femte veckan, trasig bil som kommer kosta för mycket att laga men fortfarande är belånad, låne/hyrbilskarusell, make på konferens, vän med plötsligt dödsfall i familjen, annan vän som är sjukskriven men inte velat störa, miljoner fix med bygget trots entrepenör, betygssättningskrav från ena jobbet, egen tokhög prestationsribba på det andra parat med konstant värk i huvud, axlar och nacke och en oro över hur våren ska se ut börjar ta ut sin rätt.

Vad spelar det för roll att jag är en fantastisk dramapedagog som får lysande utvärderingar när det inte går att få ett fast jobb och till och med universiteten skär bort de estetiska ännena från sina lärarprogram. När blivande grundskollärare som alla ska vara ansvariga för klasser inte får lära sig hur man rent praktiskt hanterar en grupprocess samt får alla elever att känna sig trygga och må bra i skolan -något man kan åstadkomma genom drama. Vad spelar det för roll att drama är världens bästa verktyg när det inte är ett eget ämne och när den stora massan tror att det är teater och är rädda?              

Vill vi verkligen ha den här världen som vi skapat, där barn och unga mår allt sämre i sina större klasser, där fritidshemmen blivit förvaring och där vi stämplar  barnen med olika bokstavskombinationer istället för att erkänna att skolsystemet borde få IG (eller F) för att det bara passar vissa.

Är det okej att så många människor är sjukskrivna eller håller på att jobba ihjäl sig medan väldigt kompetenta personer kör taxi eller kollektivtrafik, är arbetslösa eller slussas ut till Fas 3? Är människor en utbytbar resurs eller vill vi se varanda som unika individer med olika kunskaper?
Jag blir så ledsen och arg av att se kreativa, empatiska och ambitiösa människor gå i väggen eller må dåligt för att de för länge försökt trolla med knäna och upprätthålla god kvalitet trots ständigt minskade resurser.

För att inte tala om vår förbannade vana att döma folk efter utseende, att låta våra fördomar styra vårt bemötande av andra och vårt stora behov av att stoppa våra medmänniskor i fack. Möt varandra med ett öppet sinne istället och tänk "Vad kan jag lära mig av den här personen?".  Och hjälp varandra, så kanske vi får ett samhälle som präglas av Ninas motto trots allt - då kanske ingenting blir omöjligt!

måndag 5 november 2012

Lekkompisar

"Vill du leka med mig?"
När man är barn är det så enkelt, den frågan kan till och med ställas mellan barn som inte pratar samma språk och sedan är leken i gång och de är vänner!
Barn hittar varandra, de leker en vecka på charterhotellet, en helg på campingen eller några timmar i bollhavet på Finlandsfärjan, de blir bästa vänner för att nästa dag hitta en annan bästa vän - det finns ju plats för flera!

Men hur gör man när man är vuxen? Det är inte lika lätt att gå fram och fråga, det har kommit en massa rädslor och prestige och "så gör man väl inte" emellan. Så länge man rör sig i sina gamla cirklar är det väl okej, men vad händer när man flyttar, byter jobb eller får en ny roll i livet?
Rollen som mamma till exempel. Om man är den första i bekantskapskretsen som får barn eller den sista?

Helt plötsligt står man där och har en massa ledig tid, på dagarna, när alla andra jobbar. Man är lagom förvirrad över den nya vändning som livet har tagit och den nya personen man ska lära känna. Man ska landa i detta,  hitta sig själv i det nya och dessutom hitta nya vänner. Någon som vill leka med en. Det är inte det lättaste och det är heller inte helt lätt att säga "Jag känner mig ensam, jag har ingen att vara med."
För man ska vara så himla social, man ska ha ett liv fyllt av lattefika, babysång, öppna förskolor, barnvagnspromenader och babysim.
Men om man inte har det då?
Hur ska man då våga fråga "Vill du leka med mig?"

Mitt tips är; gå fram och fråga. Tänk som Pippi "Såhär brukar jag göra och det brukar bli så bra så!"

söndag 4 november 2012

"Good-enough"

Kaos ute, kaos inne, kaos i hjärta, kaos i sinne.
Och sådana som mig behöver ordning och reda, lugn och ro och harmoni.
Jag jobbar intensivt på att stå ut, inte bli stressad och tänka att det bara är tillfälligt - men hur många år går det på "tillfälligt"?

Något annat jag jobbar på är att kunna göra saker bra, men inte nödvändigtvis bäst. Att kunna räfsa löv och acceptera att det blir några kvar, att slipa en möbel och inte behöva göra det trärent när det ändå ska målas över igen, att ha ett dramapass där alla deltagare mår bra och har kul men utan att knäcka mig själv på vägen. Och att vara en bra person, vän, mamma, hustru och så vidare - inte nödvändigtvis världens bästa. Det handlar om att vara "good-enough", att det ska vara så svårt att förstå.

Har man som jag en neurologisk sjukdom - som inte syns, men känns - då är det nog ännu viktigare att kunna sätta en gräns för sig själv, att känna att man duger även om man inte orkar lika mycket som alla andra och att sätta ribban så att man orkar.
Men det är klart att det hela späs på av en rädsla att folk ska tycka att man är lat, slarvig eller ohjälpsam. Det syns ju inte utanpå hur fruktansvärt ont jag får av att räfsa löv mer än en timme, eller slipa med slipmaskin eller göra andra monotona ovana rörelser.

Så nu sitter jag i massagefåtöljen, med dåligt samvete, värkande armar, nacke och händer och en känsla av värdelöshet - och försöker hitta omprogrammeringsknappen. Ctrl + alt + delete kanske?

lördag 27 oktober 2012

Möten man aldrig glömmer...

Vissa människor är det bara meningen att man ska träffa och lära känna!

För 20 år sedan var jag på en folkhögskola en dag och gjorde inträdesprov. Där träffade jag en tjej som sökte samma linje som mig och vi började prata. Efter det var vi brevvänner i ganska många år (på den tiden när man skrev fysiska brev och la i kuvert med frimärken på), vi sågs en gång och fikade för 14 år sedan och vi är vänner på Facebook. När jag skulle åka till Göteborg förra veckan och fiskade efter sovplats i ovannämnda sociala forum så erbjöds jag att komma till henne. Lite nervöst var det allt, vi hade ju bara träffats två gånger - men ändå kändes det helt naturligt när vi sågs, som om vi brukade ses ofta. Så härligt!

Under ungefär samma tidsperiod - 1992-1993 -gick jag på folkhögskola i Skåne. En kväll knackade det på min dörr på internatet och där utanför stod en tjej som jag kände igen, men aldrig hade pratat med, för hon gick en annan kurs och bodde inte på skolan. Hon berättade att hon hade drömt om mig på natten och att jag hade varit klädd i Dirdl. Detta blev början på en lång och fantastisk vänskap.

Ytterligare ett år senare, på ännu en folkhögskola, fick jag veta att jag skulle få bo i dubbelrum, utan att ha valt det, med en främmande tjej. Hon var rödhårig, lyssnade på hårdrock, hade pojkvän, rökte och var helt enkelt lite coolare än mig. Nu är hon min älskade syster.

Några år senare läste jag en kurs på Uppsala universitet, i klassen fanns det en kille som jag började prata med litegrann. Samma termin gick jag även en kurs i afrikansk dans, där denne kille gick, dessutom hade vi deltagit i kurser i samma improvisationsteaterförening. Det var verkligen meningen att vi skulle träffas - just då var vi bara vänner - men 11år senare fick vi vårt första gemensamma barn.

Min pappa var tillsammans med en kvinna under en stor och viktig del av min barndom, men de skilde sig och på grund av en massa olika omständigheter så tappade vi bort varandra. När jag var gravid med mitt första barn stötte jag på henne på stan och det ledde till att vår dotter fick världens bästa fadder och vår familj utökades med ännu en person.

När jag var gravid var jag på ultraljud och råkade höra ett samtal från ett annat rum, ett par som precis fått veta att de väntade tvillingar, och kvinnan i det förhållandet dök upp på samma babyyoga som mig - hennes barn föddes två dagar efter vårt och de övertog vårt rum på BB. Och hon är en mycket fin vän idag!

På ett föräldramöte dök det upp en mamma som sedan började på den babysång som jag leder och det utmynnade i en fin vänskap!

Det jag vill säga med detta är att ni ska ta vara på dessa möten, inte låta personerna försvinna ur ert liv, för vissa är bara meningen att vi ska lära känna.

Mitt liv hade varit tomt om jag inte hade klättrat i träd i Stadsparken den där försommarkvällen, gått med i Team City just när jag gjorde det, återfunnit min barndomsvän på gågatan, vågat fråga tjejen som gjorde praktik på mitt jobb om hon ville fika samt bejakat andra impulser och människor som har dykt upp i mitt liv! Tänk om jag inte haft er alla!


fredag 12 oktober 2012

Det var en gång...

Det fanns en tid när jag trodde att om man städade på fredagkvällen så höll det sig fint minst över helgen - inte bara under tiden man städar nästa rum...
Det fanns en tid då jag trodde att min säng var till för mig att sova i - inte som skattkista/förvaring för medaljer, böcker, gosedjur, pinnar, leksaker och annat...
Det fanns en tid då jag trodde att pinnar, stenar, kottar och löv var utomhussaker - inte vardagsrumsgolvsprydnader...
Det fanns en tid då jag tyckte att det var mycket tvätt när jag körde fyra maskiner i tvättstugan varannan vecka - inte fyra maskiner om dagen fredag till söndag...
Det fanns en tid då jag visste allt om barnuppfostran och hur man skulle göra för att barnen skulle bli små änglar - och jag visste precis vad jag inte skulle göra...

Nu plöjer jag fram genom tvättbergen med höstlöv mellan tårna, kottar i håret, en legobit fastsatt i axeln efter att ha legat på den en hel natt och hör mig själv säga saker som aldrig skulle komma ur min mun till två små filurer med glorian rejält på sned som springer före och släpper saker omkring sig.

Det fanns en tid - vad i hela fridens namn gjorde jag då hela dagarna?

lördag 15 september 2012

Ljuvlig dag

Vissa dagar är bara ljuvliga.
Först får man sovmorgon.
Sedan får man åka på utflykt med familjen och fina vänner. Och solen skiner. Och barnen leker så där lyckligt som de gör ibland. Och barnen lyckas få eld i glöd och grillar äpplen - och är så stolta över sig själva. Och man själv bara är, i solen, i kortärmat, med härliga människor. Och saker får ta sin tid. Tvååringen får "sparka" sparkcykel i sin takt.
Och när man kommer hem städar barnen sitt rum utan bråk, äter sin mat utan tjat och så har vi filmmyskväll allihopa!
Sagolikt!








 

onsdag 5 september 2012

Gå vidare

Försöker landa i det ofattbara.
Vill inte riktigt förstå, kan inte ta in, hittar på annat för att slippa tänka och känna.
Och så ibland, öppna dammluckan lite genom att titta på hennes Facebooksida eller som idag lyssna på det avsnitt av Karlavagnen som hon var med på. Temat var framtiden - och nu är hennes tid slut.

Men jag har lovat mig själv att försöka leva mer som henne, att ta vara på varje dag, njuta av det som är och försöka att inte stressa upp mig över saker.
För att hedra hennes minne, visa tacksamhet över att jag fått finnas i hennes liv. För om alla vi som kände henne försöker att leva som hon lärde, då blir det en bättre värld. En bättre värld för oss som är kvar. Som har turen att få vakna upp på morgonen och möta ännu en dag.

Tänkte du på det i morse - att du har tur?

tisdag 4 september 2012

Glimrande människa

Det finns människor som glimrar lite extra. Som har fått särskilda förmågor eller egenskaper i livets lotteri.
Det finns människor som alltid är positiva, aldrig ger upp och som har gett sig katten på att leva i nuet och njuta av det.
Dessa människor har en tendens att få andra att trivas, att växa, att känna sig glada och bra.
Samtidigt som de målar om huset, syr kläder till barnen, tränar, bakar kakor, går på föräldramöten, jobbar heltid och ändå alltid har tid för en och är uppriktigt glada över att se en.
Dessa människor låter inte en sådan sak som cancer stoppa dem från att leva fullt ut och förverkliga sina drömmar. De behåller livsglädjen och förmågan att få andra att trivas.
Sådana människor växer inte på träd, så om ni hittar en - håll hårt i den!

Världen har förlorat en sådan människa idag och det känns ofattbart tomt.
 Du fattas mig så det skär i bröstet!

söndag 2 september 2012

söndag 26 augusti 2012

Bildbevis

Barbietårtan som maken skapade (Klaras bild)

Världens finaste fyraåring (Klaras bild)
Å världens finaste sexåring (Klaras bild)

lördag 25 augusti 2012

Sommarkalas

Barnkalas.
Under helt perfekta förhållanden.
Allt var klart innan gästerna kom, Daniel hade gjort en fantastisk fin Barbietårta, vi hade två tonåringar som hjälpte till (under viss tyst protest), solen sken, det var inga getingar, det kom sju fina barn och Tyra var en mycket bra värdinna.
Barnen fick tårta och placerades ute under markisen och vi trodde nog alla att vi skulle få springa och serva och att fikat skulle vara över efter fem minuter. Men när vi smög oss fram till balkongdörren för att kika hur det gick så satt nio barn därute och pratade och skrattade och hade det jättemysigt. Jag tror att de fikade en halvtimme!
Även skattjakten gick väldigt lugnt till och det hela avslutades med att alla barnen satt i myshörnan och läste böcker.
Jag har aldrig varit med om maken, det var inget skrik, ingen panik, inga sockerhöga barn som sprang runt och skrek, inget stök och inget bök. Ett väldigt mysigt kalas helt enkelt!
Och nu är det kväll och vi är inte helt slut, utan förbereder för att koka saft och marmelad medan moster Klara nattar barnen.

onsdag 18 juli 2012

De kloka små

"Mamma, när du var liten, vart var jag då?" undrade 4-åringen igår kväll när jag nattade honom. Vad svarar man på det? Han är så liten, men ändå så klok! Just nu äter han medicin och det är viktigt att han tar den direkt han vaknar, så han väcker oss så ordentligt varje morgon, tar sin medicin och sedan leker han någon timme med sin syster så vi får sovmorgon. Och idag kom han hem från en kompis som bor en bit bort, för att "kolla att ni har det bra, mamma"! Idag har båda barnen varit iväg och lekt med en kompis hela dagen, det känns ovant, jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv då eller vad jag ska ta mig för. Det går aldrig att veta hur länge det håller i sig, så något större projekt vill jag inte påbörja, då blir det istället att man rastlöst vankar omkring. Jättedumt! Kompisens mamma säger att det är så bra att ha mina barn där, för då leker hennes son, hans andra kompisar vill bara spela TV-spel men han älskar att leka. "Och dina barn är så bra på att leka." Det blir jag glad av att höra och det får jag höra ganska ofta. Min egen teori är att de är bra på att leka för att de inte tittar på TV varje dag eller sitter framför datorn. De ägnar sin tid åt att leka, att använda sin egen fantasi och skaparförmåga istället för att bli serverade färdiga historier och bilder. Så skapas lekskickliga barn, tror jag.

måndag 16 juli 2012

Sommarlovet i foton

Vackert fika på Ingalunda gård

Marängen är lila!

På Junibacken

Äntligen har jag lupiner och borstnejlikor i trädgården

Nu är böckerna inskickade, bara att hålla tummarna

Klättrarkungen

Strandkonst signerad bonusdottern

Sjörövarskattjakt på kalaset

Härligheter från naturens skafferi

www.kvistpågren.com

4-åringens önsketårta


På midsommarafton åks det traktorsläp

Sommarlovsbarn

Sommarlovsbarn.

Visst låter ordet härligt; det låter solblekt hår, saltstänkt hud, jordgubbsröda läppar, gräsgröna knän, blåbärsfärgade fingrar och kvillrande skratt i ljusa sommarkvällar.

Verklighetens sommarlovsbarn är dock mera; ständigt hungriga munnar, händer som släpper allt där de står men inte har förmågan att plocka upp det igen, kroppar täckta av sår, bett och blåmärken som ska tvättas, smörjas och plåstras, kläder i olika stadier av blött som ligger i högar överallt, öron som vägrar att lyssna till föräldrarnas påminnelser om att äta, sova, borsta tänder eller liknande men hör ordet "glass" om det viskas tre kilometer bort, hår fyllt av just glass, gräs, grus och annat smått och gott, ögon som ser att en förälder ser ut att förbereda sig för en lugn skön stund och då skickar signaler till hjärnan så att barnet kan skrika om att det är hungrigt, törstigt, bajsnödigt, blött, varmt, kallt eller har långtråkigt.

Sommarlovsbarn, hur låter det för dig?


måndag 25 juni 2012

Vem...?

Vem är den här sura, lättirriterade, tjatiga och trötta kvinnan som smyger runt i mitt hem och förpestar allt? Hon kan inte ens vara trevlig mot våra vänner och hon ger inte barnen någon lunch och hon är mest i vägen. I morgon ska jag brotta ner henne och binda fast henne vid ett träd i skogen - så får vi se hur hon mår efter en vecka utan mat och sällskap av annat än mygg och myror! (Kan någon snäll själ komma och knyta loss mig eller i alla fall hålla mig sällskap en stund så blir jag glad!)

torsdag 14 juni 2012

Jag reser mig igen...

...sjunger Torsten Flink, gillade verkligen inte låten, men har väl levt efter den textraden länge. Ibland känner jag mig som en sådan där gubbe som har en tyngd i botten, så man kan slå ner den och så studsar den upp igen - om ni vet vad jag menar?

Nu börjar jag dock känna att jag inte orkar resa mig igen, inte pallar hoppa upp, borsta av mig och ta nya tag. Inte vill börja om, söka nytt, skärpa till mig, bita ihop och tuffa på. Det finns inte kraft till det.

Jag gick ut utbildningen 1997. Då blev jag färdig dramapedagog. Sedan dess har jag haft 16 jobb. Jag har dessutom läst 210 högskolepoäng, fött två barn, fått ett bonusbarn, gift mig, flyttat 10 gånger och startat företag. Hur många kollegor, grupper och barn jag har träffat på genom åren orkar/vågar jag inte ens räkna ut.

Jag fyller snart år. Då önskar jag mig en arbetsplats, där jag vet att jag får vara kvar, där alla vet vem jag är och där jag inte behöver förklara/försvara/motivera mitt och mitt ämnes existensberättigande. Dessutom vill jag ha en lön som matchar min kompetens och det viktiga jobb jag gör samt en chef som kan lyssna.

Jag trodde att jag kanske var på väg ditåt inför hösten, jag hade blivit lovad en fortsättning på två av mina jobb, men först kom första smällen - vikariatet måste lysas ut, annars protesterade facket, och nu har fyra andra sökt. Idag kom andra smällen, det fanns visst en övertalig lärare i kommunen som rektorn "måste" ge det andra jobbet till. Så nu står jag kanske utan igen till hösten och måste börja om, arbetsplats 17 i ordningen, kollega nummer 2045 samt ytterligare nya rutiner, koder och annat att lära in.
Man kan inte lära gamla hundar att sitta sägs det, denna hund börjar bli gammal!

måndag 28 maj 2012

Det var bättre förr!

Jag kommer ihåg när det fanns en melodifestival, det var en tävling, med 12 sånger och där vinnaren gick vidare till en final i Europa, där musikerna spelade live och artisterna sjöng på en massa spännande språk. De svenska bidragen sitter fortfarande, väck mig mitt i natten och be mig sjunga ABC eller Främling eller Dansa i neon, så kan jag texten än. Men fråga mig inte vad Loreen egentligen sjunger eller vem som vann för två år sedan. (Förra året vet jag att det var Manboy som vann, det talar barnen om för mig!) Det var bättre förr.

Tänk också när det fanns ett telefonbolag som hette Televerket och alla hade en fast telefon, med en sladd i väggen. Inte en massa val, inte lika mycket krångel, inte några flåshurtiga försäljare med mundiarre som hoppade på en när man hade som mest bråttom. Och mobiltelefoner fanns inte, hade man bestämt tid med någon så var man där då och så väntade man tills den andra kom.Och buss- och tågresor ägnades åt att läsa eller tänka eller bara titta ut genom fönstret. Inte kolla mail, statusuppdatera eller lyssna på andras privatliv. Det var bättre förr.

Appropå tåg så fanns SJ - Statens Järnvägar - som körde tågen, ansvarade för spår, mat, städ, biljettförsäljning och allt som hade med resan att göra. Det innebar att de tog ansvar för att allt fungerade, det fanns ingen annan att skylla på. Och det fungerade! Jag pendlade mellan mina föräldrar i sex år med tåg och jag kommer knappt ihåg några förseningar. Nu kommer jag knappt ihåg någon gång då jag kommit fram i tid utan att behöva åka buss någon sträcka. Det var bättre förr!
Man kunde också gå in i stationshuset och köpa en biljett, av en levande människa och samma person kunde man fråga om man undrade något eller behövde hjälp. När jag skulle ta mig hem från Gävle för ett par veckor sedan var biljettförsäljningen stängd, biljettautomaterna trasiga och det var lång kö till telefonförsäljningen, som jag kunde ringa tack vare att jag hade mobiltelefon och Visa-kort. SMS-biljetten plingade in när jag steg ombord på tåget. Det var bättre förr!

Till och med att gå och handla var bättre förr, för det var inte lika mycket val hela tiden. Handlade man på Konsum så fanns det Blåvitt och något annat märke. I schampohyllan fanns det Timotej, så det köpte man. Och på mackan hade man Bregott, för det var det som fanns. Nu blir ett val av schampo en stor sak som tar en massa tid och sedan följs av valet av bröd, honung, vilket mejeri som ska ha gjort mjölken och om toapappret ska vara parfymerat eller med blommor eller bra för miljön men rivigt i stjärten... Det var bättre förr.

Nu ska tant ta och läga sig, för klockan är långt efter nio och i morgon ska jag njuta av mina nyplanterade perenner och kanske lägga stenar runt rabatten!

söndag 27 maj 2012

Maj i bilder

Världens minsta och finaste bebis - och nästan min!

Chokladbollskungen

Linneas vackra skapelse, avnjöts på Gränby 4H

En ovanligt stor kålmask?

Barnen har skrivit själva

Storrensning

Täljdebut

På utflykt till Trollskogen

En av mina klätterapor

tisdag 22 maj 2012

Värt att njuta av

Änglar finns och jag har turen att ha en av dem som akupunktör! Efter fyra dagar med migrän varvat med "vanlig" huvudvärk fick jag nog och skickade ett sms klockan elva igår kväll och idag fick jag komma dit! Och nu är huvudvärken borta! Hon har världens största hjärta och det är med stor sorg jag försöker vänja mig vid tanken på att hon ska flytta till England. Idag har jag suttit ute i skuggan i en hängfåtölj som äntligen blivit uppmonterad och tittat ut över alla blommor jag har planterat, över trollhasseln, syrenhäcken som håller på och tar sig riktigt bra och fåglarna som flyger fram och tillbaka. Tänkte då att alla människor borde bo som oss, med en liten plätt jord man får kalla sin, med blommor och naturen utanför fönstret. Jag trodde inte att jag var trädgårdstypen, men jag älskar att plantera och se det växa. Det är avkopplande med gröna blad, grenar som vajar i vinden och humlor som flyger från den ena färgglada blomman till den andra. Och det är så mycket trevligare att läsa studenternas didaktiska planeringar i den miljön. Något som också är trevligt, eller jävligt skönt rent ut sagt, är att vi har tagit tag i rensningen här hemma nu. Idag åkte vi med bakluckan full till Kupan, tre annonser ligger ute på Blocket och cirka 10 kassar står i garaget i väntan på Bakluckeloppis. Det går framåt!

måndag 7 maj 2012

listan alla skulle göra

Saker som gör mig lycklig;
*penseerna i lila och orange som jag planterat med fantastisk hjälp av min son
*tanken på syrenhäcken som vi snart kommer ha
*bli bjuden på mysig brunch av en vän
*äta utomhus, även om man var tvungen att ha jacka
*vetskapen att landet är rensat och förberett för plantering
*utvärderingar som säger att studenterna har växt och att jag är den bästa läraren de har haft någonsin
 *tanken på tre dagar på rymmen från familjen varav en natt på hotell med efterföljande hotellfrukost
 *glädjen och stoltheten i dotterns ögon när hon cyklar iväg helt själv
*mina barns förmåga att leka och inspirera andra till lek
*alla fina människor jag har snubblat över längs livsvägen
*få hålla världens minsta lilla bebis en lååång stund
*att barnen hade så roligt igår att de inte ens reflekterade över att de varken fick godis eller såg på film
 *möta välklädd man med vit skjorta, åkandes på skateboard
*sushi och ny tidning efter lång arbetsdag

Hur ser din lista ut...?

torsdag 3 maj 2012

I morgon är en annan dag (hoppas jag!)

En dag som börjar med migrän och barn som tar trekvart att väcka borde man bara ge upp och dra något gammalt över sig. Men, eftersom jag försöker ha en positiv intällning, så tog jag en av varje från pillerburken, lät barnen äta frukost i bilen på väg mot lekskolan och jobbade sedan från mitt lila soffhörn - med en stor godispåse att belöna mig från för varje arbete jag läst och betygsatt.
En sådan dag bär förstås med sig datorstrul, en mage som kraschar, tre telefonförsäljare (som jag faktiskt lyckades säga nej till!) och saker som går sönder, det får man bara räkna med.

Att den dessutom skulle bära med sig ett brev från Inkasso med hot om kronofogden känns lite onödigt. Men, glaset är ju halvfullt, så jag ringer till Inkasso i tron att det kanske jobbar riktiga människor där, sådana med sunt förnuft, hjärna och kanske ett litet hjärta också - men det gjorde det inte. Tydligen är det så att det är helt okej att skicka ut en påminnelse på en p-bot man aldrig har fått, denna påminnelse ska betalas 10 dagar efter att den skrevs ut, att det sedan tog 8 dagar för den att transportera sig till oss, det tar de ingen hänsyn till. Ytterligare fyra dagar senare skrivs det ut en räkning från Inkasso, där beloppet förstås har växt med 160 kronor, för den som skrev pappret måste ha betalt och så är det ju så dyrt med porto nuförtiden! Att vi då redan betalt p-boten när Inkassobrevet når oss en vecka senare, det spelar heller ingen roll, utan nu ska vi betala den där extra summan annars kommer de och gör utmätning och vi får prick i registret. Till saken hör att bilen stod två minuter för länge på platsen...
Vi lever ju i Sverige, så jag klämmer ur mig ett artigt "Tack" till roboten på andra sidan, lägger försiktigt på luren och bryter sedan ihop av ilska, frustration och överbelastning. Men, bara 10 minuter, sedan var det dags att sätta på Lalehs senaste och sjunga högt...

När den stora finalen kom i form av en dusch som sprutade ner precis hela badrummet, inklusive böcker, tidningar, toarullar, blöjor och en påklädd mig, då kände jag att jag borde dragit något gammalt över mig ändå!

lördag 21 april 2012

Frustration

Just nu sitter jag med funderingar över vad som är värt något? Vad är det som räknas, vilken kunskap ska värderas? Vad vill vi ha för samhälle egentligen?
Varför är det så att det estetiska ska ses som någon slags lekstuga, det första som ska bort när det ska vetenskaplifieras och akademiseras och bli allvar samt ordning och reda?
Varför får barn - eller för den delen studenter på universitetsnivå - höra "Har ni bara lekt idag?" av föräldrar och andra?
När ska folk i allmänhet och de som bestämmer i synnerhet ta och förstå värdet av kreativitet och lek? När ska det gå upp för dem att det är i leken man lär? Att skapandet och fantiserandet ger människor som kan se möjligheter, uppfinna nya saker, leva sig in i andras situation, kommunicera och bidra till samhällets utveckling?

Varför anses det viktigare att kunna sammanfatta en vetenskaplig artikel än att delta med hjärna, kropp, hjärta och själ i dramaundervisning?
Detta kan anses som märkliga frågor att ägna en lördagförmiddag åt, jag håller med om det, men det är vad som rör sig i huvudet just nu.

Jag har under åren haft förmånen att lära känna en massa härliga och kreativa människor i alla åldrar som har ett gemensamt, att de har deltagit i mina dramapass och teatergrupper. Drama handlar mycket om att utvecklas, att träna fantasi och empati, öva på samarbete och lyssnande, att finna och stärka sin kreativa sida samt att få ökad självkänsla och självförtroende. Jag har sett människor växa och utvecklas något enormt och de har i utvärderingar skrivit att de även har sett detta hos sig själva och varandra.

Jag har hittills varit förskonad från att behöva betygsätta, värdera och gradera deltagarnas arbete, något som går emot dramas grundläggande "alla kan"-tänk. Men nu står jag där, och ska betygsätta. Hur ska jag kunna värdera någons utveckling och kreativitet efter en mall? Allt beror ju på personens utgångsläge.
Detta ska i ena fallet mätas enligt givna kriterier, som verkar utformade av någon som inte vet vad drama är eller vad det kan göra med människor. I det andra sammanhanget ska det ställas mot deras fömåga att skriva vetenskapligt och då värderas det vetenskapliga högst. Så 24 timmar av utveckling och personlig växt hos mig värderas mindre än 2 A4 text.

Vad är det för samhälle vi vill ha...?

lördag 14 april 2012

Våren i bilder

Farväl till barndomen

Mitt på ett kalas kan man oväntat få en hälsning från andra sidan

Mormor och farmor

Varför vara påskkärring när man kan vara kyckling och hare?


Påsktårta skapad av Linnéa och barnen

Bonusdottern letar påskägg

Fin ridtjej

Rockande riddare

Skogrillning

Snyggt, verkligen snyggt!

Fin tårta på ett av fyra kalas på lika många veckor

Schysst utsikt från undervisningssalen

Övernattning