Migränmamman

Att ligga i ett mörkt svalt rum med huvudet högt och lyssna på ljudbok på extremt låg volym kan vara skönt... men tre dygn i sträck, med migrän och barn som vill umgås, inlämningsuppgifter som inte skriver sig själva, hushålle att sköta, jobb att söka och ett behov av socialt liv gör det allt annat än skönt. Då är det mest förbannat opraktiskt! Med hjälp av värmedyna, litervis av vätska och piller av alla de sorter har jag kunnat tillbringa delar av dagen med familjen i alla fall, men det finns väl en del som blivit ogjort.

Att ligga sådär får en att fundera. På om jag har en hjärntumör eftersom huvudvärk är min ständiga följeslagare. På hur det skulle vara att inse att man ska dö och att barnen ska bli kvar, utan mig. Jag har varsin bok där jag skriver till dem, ibland, när andan faller på. Skriver om saker de gör eller säger, berättar hur det var när de föddes eller när de var mindre, framförallt talar jag om hur mycket jag älskar dem. Böckerna är så att de ska få mina ord, mina historier, mina tankar ifall något skulle hända. Livet är så skört och det finns så mycket cancer i hela min släkt, så det går aldrig att ta för givet att man får finnas där och följa barnen i deras växt och liv. Det gör ont att tänka så, ofattbart ont, men när man ligger där i mörkret med extrem huvudvärk och hör dem leka i solen utanför fönstret så kommer tankarna.
Hann också tänka att nu är det slut på socker, mjöl och mjölk i dieten. Nu ska det bli ordning och reda och jag ska ta tag i det som kan vara orsaken till min ständiga värk i huvud och mage - kosten och bristen på motion. Aldrig mera socker, hinner man tänka när man ligger där. Och sedan, när jag återigen lyckas sitta upp vid ett bord och titta på en datorskärm länge nog för att söka de där jobben som jag måste söka, så firas det med glass och chokladsås. Och sedan blir det nog en nattmacka. Hur dum får man bli? Hur svårt kan det vara?
Svaret är fruktansvärt svårt. För det är så lätt att det slinker ner lite choklad för att fira, eller för att man har haft en jobbig dag eller för att man är hungrig. Och en macka går fort att ta. Istället för att leta recept på nätet, skriva ut dem, hitta alla ingredienser som behövs samt baka sitt eget bröd som ska ge en fungerande mage samt kanske en viktnedgång som bonus. Det gör jag sedan. I vår, eller till sommaren, fast då vill man ju grilla och ha matsäck till stranden. Bättre då att ta det på hösten, fast då är man trött och frusen och behöver den extra energi som socker kan erbjuda och så kommer julen. Och en jul utan glögg, pepparkakor, lussekatter och marsipangodis går bara inte. Så det får bli till våren. Fast då har man bytt jobb och har det stressigt och det är avslutningar och studenter och alla fyller år och vill proppa i en tårtor... Är det någon som känner igen sig? Eller är det bara jag?

Barnen har lekt en mycket kreativ lek... försöker jag tänka

Dagens skörd från vår lilla trädgård

Tankepaus

Dottern läste ordet "tovningssaker" i måndags och sonen sitter på toaletten och sjunger sånger om "tre trinda pepparkorn" och "köpa skor för en halv mark" medan han gör nummer två. Vart tog mina små bebisar vägen? Det känns som de var små väldigt nyss och nu funderar och filosoferar de och är så kloka och fina. Mattis svar när jag frågade varför han inte ätit mellanmål på lekskolan häromveckan är oslagbart; "Jag ville sitta i en skottkärra och tänka!". Han är tre år. Tyra tittar på mig ibland och säger; "Men mamma, du vet väl att jag sparar allting som händer inuti!". Vad jag hoppas att barnen får tid att tänka och att de saker som Tyra sparar är de dagar då vi myser, alla utflykter vi gör och alla gånger jag säger att jag älskar henne. Och att hon inte sparar vardagstjatet eller minnena av den stressade mamman som skriker och har tappat all inlevelseförmåga.

Jag skulle också behöva sitta i en skottkärra och tänka några dagar, för att hinna ikapp mig själv. Och jag tränar intensivt på att fokusera på det fina och positiva och försöka spara det inuti.
Nästa vecka ska jag i alla fall ta familjen och hälsa på en mycket nära vän i Borås och vi har planerat att gå ut och äta utan män och barn och prata till punkt. För jag upplever att det är något man sällan hinner med små barn, samtalet blir ofta upphackat av praktiska göromål och barn som vill ha hjälp eller ska berätta något.

Nu behöver jag gå upp och styra upp sonen som fortfarande är vaken, klockan 23.18. Djupandas!

Höstlövslek

Återigen sitter jag vaken alldeles för sent för mitt eget bästa, men jag behöver lite egentid på kvällen, utöver disk, tvätt och plock. Försöker också springa ikapp mina studier och mitt företag, med mindre lyckat resultat. En annan dag kanske...

Återigen har jag fått en inblick i en ung människas liv som jag kanske inte ville ha, eller, det är klart att jag gärna lyssnar, men problemet är att jag bryr mig för mycket, jag grubblar och funderar och vill fixa och laga. Jag tycker att det är svårt att bara släppa och jag har dåliga erfarenheter av anmälningar till Socialtjänsten, jag vet inte riktigt vad de gör egentligen, men jag tycker inte att de har bidragit till att lösa någon av de situationer jag hittills trasslats in i. Men jag vill inte att en ung människa ska behöva ha det så illa som jag vet att vissa har det och jag tycker på något sätt att det är vår förbannade plikt att försöka hjälpa - att vi medmänniskor har ett ansvar. Men vad göra när de institutioner som ska hjälpa inte gör det?

Återigen sitter jag med huvudvärk och trasig mage och förbannar det faktum att jag inte lyckas komma i säng eller sluta äta socker och mjöl eller ta på mig för mycket. Då drömmer jag om ett gratis boende med öppen spis, bubbelbadkar och eoner av tid för eget skapande samt skrivande...

Höstlövslek på lekskolan

Att flytta eller inte flytta, det är frågan...

"Om ni inte somnar nu kan jag inte gå ner och planera mina lektioner, då får jag sparken och har inte råd att köpa julklappar!" hör jag mig själv gorma åt de två övertrötta barnen som gör allt för att de inte ska somna. Efter fem minuter sover de, så det fungerade ju, men mammaångesten gick i topp och då går det ändå inte att planera vettiga lektioner.

Just nu drömmer jag om en hel dag utan tjat och höjda röster, om barn som ställer tillbaka saker där de tog dem, om att få en måltid där alla sitter stilla och äter själva... Vilken dröm, vilken utopi!

Går just nu i valet och kvalet om vi ska bo kvar och i sådana fall satsa på att rusta, organisera och göra detta hem mysigt och hemtrevligt eller om vi ska hitta det där stället där vi kan leva det liv vi egentligen vill. Eller i alla fall tror att vi vill. För hur vet man det innan? Hur kan jag veta om jag är en människa som trivs med att bo i kollektiv, renovera, driva verksamhet i mitt eget hem och inte ha arbetskompisar? Det finns just nu ett intressant objekt, men där krävs det flera människors engagemang, tid och pengar för att det ska gå att ro i land. Vart hittar man de människorna? Finns det någon med samma dröm som jag? Både professionellt och privat? Och hur vet jag om drömmen är av det slaget att den fungerar om den slår in eller om det är en av de där drömmarna som ska få fortsätta vara just det, något man kan fantisera om och glädjas åt när livet saknar guldkant eller rosa prickar?

Men visst är det opraktiskt att alla familjer ska försöka lösa sin vardagstetris själv, att det i varje hus står en stressad förälder vid femtiden och försöker slänga ihop mat, att det går en mängd bilar till förskolorna på morgonen, att alla försöker hinna skjutsa och hämta barn till aktiviteter av olika slag och att man helt enkelt inte bara hjälps åt? Vi fixar middagen idag så gör ni det i morgon. Om vi skjutsar era barn den här veckan så hämtar ni. Någon som vill spela vardagstetris med oss i ett härligt kollektiv i fantastisk miljö och med stora möjligheter? Dröm drömmen med mig!

modern(s) lek

 Istället för att sova...

 kan man roa sig med...

mammans nya leksak...

Känslomässig berg- och dalbana

Dagen har varit en slags berg- och dalbana inramad av ett isande kallt höstregn.

Vaknade med migrän och uppskattade inte varken det eller vädret. Kände mig butter och tyckte lite synd om mig själv tills jag träffade en människa vars familjs tillvaro nyligen vänts upp och ner genom ett oväntat, onödigt och tragiskt dödsfall. Hade en härlig diskussion över en sushi med denna människa som jag tidigare inte pratat så mycket med - och påmindes om vad kul det är att hitta guldkorn i vardagen. Vi diskuterade också vår gemensamma bok som vi hoppas förlagen ska ta emot med öppna armar. Ett kreativt samtal som värmde i höstrusket. Träffade en viktig person från förr på vägen ut och det gladde mig, men vi kom in på en gemensam vän som är mycket sjuk, vilket återigen fick mig att tänka på att regnet och migränen är värdsliga saker. 

Sedan iväg till undervisning, fnissiga högljudda tonårsbrudar som vill bli rika och berömda skådespelare men inte kan lyssna på varandra eller känna empati. Känner en sorg över att så mycket i deras liv verkar kretsa kring yta och materiella saker och att de lägger så lite tid på att lära känna sig själva och utvecklas till de varma och kloka personer de har potential att bli. Gladde mig över att i alla fall två av dem hade Bamse, Jesus och Buddha som personer de beundrade. Det finns hopp för vissa.

I personalrummet efteråt hamnade jag i en diskussion om huruvida kollegorna skulle välja att sjunga i kör eller träna och insåg att det var länge sedan jag var i den situationen att jag kunde göra vad jag ville varje kväll. Jag har själv valt att skaffa barn och jag älskar dem över allt annat, men visst kan jag ibland längta efter den där friheten igen. Och jag undrar ofta vad jag gjorde innan jag fick barn? Jag kommer ihåg att jag ofta tyckte att jag inte hade tid, men när jag ser tillbaka med mitt nya perspektiv så inser jag att jag hade eoner av tid.

Fika på Kardemumma är en trevlig tradition, med pluggboken på bordet och musik i lurarna så blir det dessutom en förening av nytta och nöje och med höststormen vinande runt huset förtjänade jag en Kärleksmums! 

Kvällen avslutades på Reginateatern där min och mina kurskollegors texter lästes upp av skådespelare från Teater C. Många små fina, roliga och galna betraktelser från livet kom till oss från scenen. Det finns kreativitet och talang hos oss vanliga Uppsala-bor, glädjande, frågan är bara vart den ska ta vägen nu när kursen är slut.

Något jag uppskattat mycket de senaste dagarna är mitt fynd från i fredags, en lila tubsjal, perfekt att svepa in sig i och gosa ner sig i när det är kallt inuti och utanpå. Önskar en fysisk, psykisk och mental lila tubsjal till de jag nämnt tidigare, de som just nu sörjer och gör sitt bästa för att bekämpa svåra sjukdomar.

Helgfrid

Att ägna lördag kväll åt att tvätta skulle kunna vara tråkigt, trist och tyda på att man inte har något liv...
Men med en trasig tvättmaskin får man förena nytta med nöje och bjuda hem sig själv till vänner med tvättstuga. Vi tog med oss mat som tack och fick trevligt sällskap, lekkompisar till barnen samt rena kläder - det kallar jag en bra lördagkväll!

Dagen började överraskande effektivt, innan 12 hade vi städat större delen av huset samt dammsugit bilen och sanerat ett kylskåp vi fått som ska bli saft- och syltförråd samt fått barnen redo att åka.
Vi åkte till Vattholma gård som är till salu och föll pladask - så kunskap om marknadsföring och budgetar mottages tacksamt! Samt kreativa människor med lagom mängd galenskap och rätt kunskap som vill ta över tillsammans med oss.

Vid åtta-tiden ikväll kände jag; när börjar helgen? När får man softa och vila ut? Denna helg var vi i alla fall två vuxna hemma för första gången på fyra veckor, maken hade dock ryggskott! Men nu sover barnen, teet är kokat, chokladen framtagen och en romantisk komedi underhåller - helgfriden har infunnit sig två timmar innan måndagen tar vid!

Vardagstetris

Level 1.

Väcka två barn, tjata i dem frukost, övertyga dem om att de inte alls är hostiga trots att de försöker verka jättesjuka för att få vara hemma och titta på film och leka (men ingen lurar en skådespelerska!), helt gå ifrån alla sina principer kring barnuppfostran och tankar om vikten av lek för att få på dem kläderna och få in dem i bilen. 

Level 2

Få ur barnen ur bilen, forcera hinder som staket som är roliga att klättra på, hundkojor som man bara måste undersöka, bommar att hänga i, hönor att titta på och så äntligen nå målet, lekskolan grind där man kan leverera barnen till kompisar och fröknar.

Level 3

Anlända till jobbet, jaga rätt på någon som vet något, fixa lokalen, planera sångerna, desinficera rytmikäggen för att undvika bacillutbyte, undanröja allt som en ettåring kan finna spännande eller som är farligt eller på annat sätt inte bra, leda babysång, fixa fika, vara social, sjunga mera, städa undan, tvätta handdockorna som brukar vara välsugna efter passet, äta lunch, åka till nästa jobb.

Level 4

Undervisa fnissiga 13-åringar, rapportera frånvaro, åka till det tredje jobbet för att lämna en nyckel och hämta en iPad, åka tillbaka till första jobbet nu med en stor tvättsäck eftersom vår tvättmaskin har pajat och sonen samtidigt passar på att kissa igenom två blöjor per natt, tvätta, planera kvällens undervisning, försäkra mig om att maken får tag på bilen samt hämtar barnen och ett av barnens fadder och åker med dem till dotterns ridning, äta middag.

Level 5

Hänga tvätt, starta en till, kvällsundervisa, regissera en pjäs, kommunicera med maken i smyg om vart jobbets dusch befinner sig, få in all tvätt i varierande grad av blöthet samt två övertrötta nyduschade och pyjamasförsedda barn i bilen för att åka hem, stanna på vägen och köpa matsäck inför barnens utflykt nästa dag, muta barnen med lån av iPhone för att få dem att vänta i bilen, släpa in allt i hemmet.

Level 6

Borsta tänder på barn som nu blivit speedade av trötthet och inte alls somnade i bilen som tänkt, hänga tvätt, packa upp, få barnen i säng, koka varm choklad, svara på mail, logga in på skolans webbplats, skriva text vars deadline närmar sig med stormsteg, surfa på hem-net, kommunicera med maken över varsin dataskärm, äta kvällsfika tills man blir illamående, plocka lite, fånstirra på dataskärmen i hopp om att texten då skriver sig själv, fastna på toalettstolen med tandborsten i ena handen och iPaden i den andra - helt enkelt för trött för att ta sig därifrån.

GAME OVER

Pryl-glädje

Så sitter jag här, jag som alltid trott mig vara icke-materialist och är toklycklig över en iPad som ingår i ett av alla de jobb som ramlat över mig under hösten.
Försöker rättfärdiga lyckokänslan genom att tänka att det är för att den kommer förenkla livet eller för att skyddet till den är lila eller... så har min mor närt en kapitalist vid sin barm! För kul känns det! Och fin är den! Och alla måsten och borden seglade nu iväg och jag trivs bättre här där jag får sitta och lukta på iPaden...

Men verkligheten knackar på och det är dags att ta sig tillbaka till ett av de andra jobben och ta itu med familjens smutstvätt. Ny tvättmaskin är beställd, men klädbristen hos barnen akut, så jobbets maskin får bli lösningen. iPad från ena jobbet, möjlighet att låna tvättmaskin från ett av de andra. Ibland har man tur!

3-årig assistent

I morse hostade sonen som värsta kedjerökaren, han var helt klart för hängig för att gå till lekskolan och ingen av oss hade möjlighet att vabba. Då packar man den bärbara DVD:n, böcker, skivor, vindruvor och chokladbollar och tar med son och vagn till jobbet. Dottern, som tycker livet måste vara rättvist, fick förstås ett ilskeutbrott över denna orättvisa som varade hela morgonen och resulterade i att hon fick åka till lekskolan med oborstade tänder, rufsigt hår och utan frukost. Spåren av detta håller hon just på och städar upp samtidigt som hon refererar bitar ur Saltkråkan om Märta Grankvists förträfflighet! "Vem är det som städar? Märta. Vem är det som sköter affären? Märta. Vem är det som lagar maten? Märta."
Detta innebar att nästan inget blev gjort på jobbet och att det lilla jag lyckades få till tog trippelt så lång tid som det brukar, men eleverna charmades i alla fall av den lilla 3-åringen som dansade, trummade och sjöng. Hur var det nu med att bli trött när man var sjuk?
Tur att det är drama jag undervisar i, när sonen börjar spexa inför alla och nödvändigtvis ska ha vagnen placerad mitt på "scenen".

Gårdagens höjdpunkt var att jaga flygplan på Arlanda i väntan på pappa! Och hästridningen på basaren. Och kanske att sjunga med Mamma Mu. Och min höjdpunkt var att maken äntligen kom hem och vi blev två vuxna som kunde hjälpas åt igen!

Ensam mamma söker...

...eldig man!
Idag skulle jag vara en sådan där välplanerad mamma som tar med sina barn på roliga aktiviteter ute i friska luften. Jag packade korv, bröd, dricka och ketchup och så drog vi till Gränby 4H. Tidning och tändstickor hade jag också med mig, här skulle göras brasa! När det bara återstod en sida av tidningen och innehållet i tändsticksasken minskat betydligt utan att det brann så bestämde jag mig för att dra till Gränby Centrum och köpa pizza till barnen. I ren ilska slängde jag den sista sidan i eldstaden och då tog det fart. Snabbt sprättade jag upp korvpaketen med en medhavd nyckel och slängde på korvar på gallret. Vem behöver män!
Då slocknade brasan...
Ska det grillas korv så ska det tänkte jag och jag är förvånad över att korvarna inte blev varma av den intensiva ilska jag vid det här laget kände inför hela projektet.
När korvarna legat länge och barnen tjatat tillräckligt mycket serverade jag dem korvarna, grillade av deras egen fina mamma, som gör roliga utflykter och fixar allt!
Deras tacksamma kommentarer var;
"Pappa måste vara hemma alltid, annars kommer vi att svälta ihjäl!"
"Jag fryser, jag vill ha varm korv. Får jag äta i bilen?"

Dagen toppades sedan av att jag fick bryta mig in i tvättmaskinen med hjälp av en syster och en skruvmejsel för att mötas av fem kilo blöt och skummig tvätt samt ett litet porlande vattenfall som sakta fyllde golvet i tvättstugan...

Måste jag säga att denna dag inte går till historien som mitt livs bästa?

Gräsänka

Börjar mitt bloggande medan maken är på konferens i Berlin, som om det inte fanns nog med annat att göra då!

I morse lämnade jag för första gången barnen på lekskolan innan åtta, planen var att vara där halv och jag hade förberett frukost igår kväll som vi skulle äta i bilen. Men min son bestämde sig just idag för att bli en stor kille som bajsar på toaletten. Detta innebar att jag fick sitta och småprata med honom en kvart medan han kom med förtjusta utrop för varje plopp. Inte vad man längtar efter innan frukost och före sju på morgonen! Det innebar också att det var den kvarten vi kom försent och att jag sprang in med andan i halsen strax innan min undervisning skulle börja.

Efter lekskolan skulle vi hälsa på kompisar, jag hade tänkt vara där vid tre eftersom jag hämtar halv tre på fredagar, men jag glömde att det fanns två barn med i ekvationen. Två barn, geggamoja och toalettbehov - igen! Denna gång blev vi lite mer än en kvart sena.

Nu är det dags för den dagliga drogen, en kopp varm choklad, gjord på mörk choklad och honung.