måndag 11 maj 2020

Bäst före eller minst hållbar till?

Är det verkligen så att människor har ett bäst-före-datum?
Maken kom hem för någon månad sedan och sa "Jag läste att det finns forskning som visar att man är körd på arbetsmarknaden efter 40!". Det var menat som en uppmuntran, han ville visa att det inte är mitt fel att jag inte fått något av de över 45 jobb jag sökt. Det är ett systemfel.
Jag blev inte särskilt uppmuntrad, snarare väldigt sänkt faktiskt. För en människa som fyllt 40 (eller som jag 45) har ju över 20 år kvar att jobba, samt minst 20 års arbetslivserfarenhet. De flesta av oss är förbi barnafödande, småbarnsdimma och vabbande. Vi har en massa erfarenhet och kunskap som vi samlat på oss genom åren. Och vi har förhoppningsvis landat i oss själva och vet vad vi vill och kan samt vad vi behöver utveckla.

Jag vill inte riktigt acceptera att det ska finnas ett bäst-före-datum på människor.
Och verkligen inte att jag skulle ha passerat det. Med fem år...
Om vi börjar tänka så förlorar vi så mycket kunskap och kompetens som folk har. Vi förlorar personer som vet hur man gjorde förut, som vet vad som redan provats och inte fungerat, som har sin kunskap i ryggmärgen, i händerna, i kroppen - såväl som i hjärnan - för det är levd kunskap, den är använd och beprövad och vidareutvecklad.

Jag hade förmånen att få samtala med både farmor och mormor innan de gick bort, samtal som jag spelade in och därför kan lyssna på i efterhand. De var båda över 80 men besatt så mycket klokhet och så mycket insikter värda att ta vara på.
Båda var stolta yrkeskvinnor som satte stort värde på det jobb de gjort under sin livstid. Mormor var min egen privata sjukvårdsrådgivning, både när det gällde barnen och mig själv. Hennes kunnande som sjuksköterska försvann inte för att hon gick i pension.
Hade jag frågat farmor så kunde hon fortfarande stenografera och rabbla lönetabeller, hon kom ihåg vartenda namn på de chefer hon haft (trots sin demens) och pratade med sådan stolthet om det arbete hon utfört och de kurser hon gått. På kvällstid, efter sitt heltidsjobb, för min farmor slutade aldrig lära sig nya saker. Hon utvecklade ständigt sin kompetens långt efter att hon pensionerats.
Dessa två fantastiska kvinnor hade verkligen inget bäst-före-datum!

Efter över 20 år som dramapedagog känner jag mig väldigt trygg i den rollen. Jag känner att jag kan yrket, jag vet hur jag ska göra när jag möter nya grupper och jag behöver inte ha 4 olika planeringar (en för varje eventualitet) som jag hade i början. Jag planerar självklart fortfarande, men jag kan känna av en grupp direkt och är inte rädd för att slänga hela eller delar av planeringen och göra något annat om gruppen behöver det. Den säkerheten och tryggheten hade jag inte som nyutexaminerad.
Jag har också arbetat på en mängd olika arbetsplatser så jag vet att jag snabbt kan komma in i ett nytt jobb och lära mig nya arbetsuppgifter. Inga utmaningar skrämmer mig, för jag vet vad jag kan och viken kompetens jag besitter.

Vill vi ha ett samhälle där människor räknas ut innan de ens har jobbat hälften av den tid vi förutsätts klara av? Man pratar om att höja pensionsåldern till 67 eller 70 år, men om man är körd efter 40, varför ska man då tvingas jobba så länge?

Jag vet att jag inte passerat bäst-före-datum, jag är minst hållbar till 2039.
Men jag är hållbar bara om jag behandlas på rätt sätt.
Inte om jag utnyttjas av chefer med snedvriden människosyn eller hamnar i organisationer som ser medarbetarna som utbytbara kuggar.
Inte om jag skuffas undan i ett mörkt hörn med en "Makulerad"-stämpel i pannan.
Inte om jag glöms bort eller körs över.
Men under rätt förhållanden är denna människa hållbar i minst 20 år till. Så passa på att anställ henne innan någon annan hinner före...