Sorgen i att inse att trygghetssystemen inte är så trygga, att lagarna inte skyddar de som behöver, att universitet och högskolor ser människor som förbrukningsvaror och att facket är tandlöst.

Frustrationen i att vara sjukskriven, arbetslös, utmattad, men ändå inte få någon hjälp från något håll - inte ens ekonomisk ersättning trots 20 års medlemskap i a-kassan och minst lika många års skattebetalande.

Ilskan över den behandling som chefer kan utsätta anställda för - utan att det händer dem något.

Rädslan för vad detta kommer att göra med mig, familjen, ekonomin - hälsan har det ju redan pajat.

Over and out.