fredag 30 mars 2012

Att vara eller inte vara... korkad

Det finns få saker jag tycker värre om än att känna mig korkad.
Och just nu brottas jag med två saker som får mig att känna mig som den osmartaste människan i hela universum, nämligen datorer och ekonomi - för att göra det hela ännu bättre så är det de två i kombination. Jag måste hitta ett bokföringsprogram till företaget och det programmet måste fungera ihop med min dator, som är sedan dinosauriernas tid, men fortfarande fungerar, utom till alla flashiga bokföringsprogram som finns på marknaden. (Okej, det går inte att använda e-legitimation på den heller, men det går att skriva, jobba med foton, vara på nätet, sådant som jag hittills har behövt en dator till.)

I vanliga fall när jag stöter på problem så kavlar jag upp ärmarna och tänker att det här fixar jag och så ordnar det sig, men båda dessa saker får mig fullständigt paralyserad och apatisk och det slutar med att jag sitter framför min gamla trotjänare och gråter över sidor som beskriver ramminnen och hastigheter för processorer och debet och kredit och din dator har fel arkitektur...
Och om jag inte ordnar detta så är jag olaglig och så kan jag inte deklarera och så vill jag bara vara smart och fatta allt på en gång och så kan jag för mitt liv inte förstå.
Jag förstår heller inte varför jag inte förstår, hur det kan vara så svårt att fatta?

Hur gör alla andra företagare, fyller de bara i en siffra här och en siffra där på måfå och så ler de stort och putar med brösten när de lämnar in deklarationen? Med en riktigt bra pushup kanske jag kan fixa lite putande, men jag vill ju fatta! Jag vill kunna göra detta själv, vill inte vara beroende av andra människor eller någon annan som fixar det.

Nu är det dags för lite fuldansande i vardagsrummet till Laleh - återkommer!

onsdag 21 mars 2012

Släng Jante i väggen

Tänk att man kan få skratta så mycket på arbetstid! Det var så välbehövligt och välgörande mitt i marsstressen. Som en massage inifrån.

Och nu sitter jag i massagefåtöljen och tittar på brasan som fyller hela rummet med värme. Långt borta är stressen över allt jag måste hinna med på min undervisningsfria dag på fredag. Långt borta är frustrationen över en av arbetsplatsernas totala brist på organisation som gör att man aldrig vet vilka elever man ska ha när och varför. Även alla rester från kurserna jag läst/läser får nöja sig med en avlägsen plats i hjärnan.

För jag tänker fokusera på det positiva och slänga Jante i väggen och berätta om ett dramapass jag hade förra veckan som vart så himla bra. Jag skulle ha en variant av drama som jag aldrig har haft och jag var otroligt nervös, låste mig fullständigt i planerandet och ändrade i planeringen in i det sista. Jag satt sent på kvällarna och grubblade och funderade och till slut improviserade jag en del under första passet. Jag utgick från "Vem ska trösta Knyttet" och gjorde ett helt pass där vi jobbade kring rädslor, blyghet, Mårrans ensamhet och kärlek på olika sätt. Och jag kände att allt flöt, jag fick till det så bra och var verkligen nöjd efteråt - det är inte så ofta det inträffar, så det gäller att passa på och njuta.

Jag märker på de elever/studenter jag träffar att de är förhållandevis dåliga att lyfta fram vad de är bra på. De kan säga att de är bra på att sova, klanta sig eller prata för högt - inga positiva saker. Eller så kommer de inte på något de är bra på, vilket är riktigt tragiskt, när det handlar om tonåringar och vuxna. De är också väldigt måna om att göra rätt, eller i alla fall att inte göra fel, de kan bli stressade över att jag säger att i drama finns det inga rätt eller fel. Jag tror att det är rester från den svenska skolan, där lärarna ofta fiskar efter de rätta svaren och det bara är det som räknas.

Så nu tänker jag slå ett slag för Anti-Jante och skriva en lista på några av de saker jag är bra på, med förhoppningen att jag ska smitta er som läser detta, så ni vågar stå för vad ni är bra på.

Jag är bra på att;
skriva
regissera
lyssna
vara kreativ
hitta på/fantisera
få barnen att äta mat genom att berätta sagor
uppmuntra andra
ge goda råd
organisera
spela teater

tisdag 20 mars 2012

Energitankar

Ibland önskar jag att jag kunde stänga av min empati och bara tuffa fram genom livet som en robot. Jag tror att jag då inte skulle befinna mig störtgråtandes vid köksbordet för att maken har ätit upp den mjölkfria lasagnen som jag skulle ha till matlåda hela veckan. För då hade jag inte låtit mig påverkas av att det just nu finns människor omkring mig som jag bryr mig otroligt mycket om och som lider och har ont och är ledsna. Då hade jag inte känt av de barn jag träffar i jobbet som inte mår bra och som inte passar in. Då hade jag inte varit mottaglig för studenter som känner press och inte klarar av det de ska.
Fast då hade jag heller inte varit jag, jag vill ju bry mig, jag vill ju finnas där och jag vill kunna känna av hur andra mår - men just nu är det så mycket i livet, sådana otroliga mängder jobb, med undervisning hela dagarna och planering på kvällar och nätter, så då vore robotegenskaperna bra. För problemet blir att ta hand om sig själv mitt i allt detta, det blir underordnat - fast det kanske är viktigast.

I söndags var jag på en mycket känslosam fest som två döttrar (som jag älskar som mina egna) ordnat för sin obotligt sjuka mamma, en fest full av kärlek, värme, tårar och vackra ord. Att se en stark, vacker ung kvinna sjunga sina egna sånger från scenen för sin mamma är en upplevelse som sätter spår. Att se den andra dotterns tårar, hon som alltid är så stark och tar hand om andra, det kändes svårt men ändå bra.
Efter detta har jag funderat en hel del, vad i livet är det som ger energi och vad är det jag ska ägna mig åt? Om jag bara hade en viss tid kvar vad skulle jag då vilja göra? Först kom jag inte på något, vilket skrämde mig lite. Men ju mer jag funderar desto mer kommer jag på. Nästa steg är att tänka ut hur man ska göra för att uppnå allt detta? Och hitta tiden att tänka först och främst.

Så det är tanken jag vill lämna med er läsare idag; vad vill ni göra och vad ger er energi?

P.S. Maken står just och lagar ny mjölkfri lasagne. D.S.

torsdag 8 mars 2012

Onixdag!

Helt plötsligt när man är på väg i rask takt mot sitt arbete så kan man finna sig själv liggande i gruset, med sönderskrapade ben och händer, trasig jacka och rejäl värk i axel och arm. Och man skäms, för visst är det pinsamt att ramla, och man vill bara studsa upp och borsta av sig och göra sig osynlig, men det gör för ont. Man blir liggande med tårarna innanför ögonlocken och svidande och huggande smärta i olika delar av kroppen. Den där klumpiga kroppen som ligger där som en strandad val.
Det är då man vill dra sig undan en stund, gråta en skvätt, tröstäta lite godis, slicka sina sår (bildligt), andas så man slutar skaka och samla ihop sitt utspridda självförtroende.
Men, då står det plötsligt tio studenter där, med inlämningsuppgifter som de öser över en och salen fylls av förväntansfulla människor som riktar blickarna mot en. Tjugo minuter innan lektionen börjar!

Det är klart att det är roligt att de uppskattar mina lektioner, men just idag hade jag behövt tio minuters samlingstid.

Efter en sådan dag kan det bara bli bättre, försöker Mamma Mu inom mig att tänka, men just då får jag ett meddelande från maken att dottern sjuknat in igen på lekskolan, det var hennes första dag efter sjukdomen. Jag har bilen och han är hemma med lillebror, vad göra?
Sådana gånger är det skönt att farmor och farfar bor i samma stad, de kan rädda situationen och jag fick undervisa klart med värkande axel och arm och sedan äta lunch i lugn och ro.

Att vara anställd på fyra olika ställen innebär att sitta i många lunchrum där nästan ingen vet vem man är och man inte har någon given plats. Det tycker jag är okej för det mesta, men en dag som denna så hade det varit skönt med folk som vet vem man är, som blir glad när man kommer och som gör plats för en. Det blir på något sätt extra känsligt att sitta själv då, hur mycket man än försöker låtsas att man njuter av att läsa tidningen.

Nu ska jag gå och äta middag, klockan är trots allt kvart i nio. Idag blev en dag då jag inte lyckas förmedla så mycket positivt, jag ber om ursäkt. Men jag vet att jag, trots starten på dagen, har förmedlat en massa positivt till 40 studenter - det tog dock den energi jag kanske hade.

Kram på er alla därute och till alla kloka vackra kvinnor sänder jag en extra kram denna dag.

torsdag 1 mars 2012

En mammas stilla bön

"Nu ska du ju vara utvilad när du har varit barnfri i fem dagar", sa min mamma häromdagen.
Och här sitter jag och känner mig tröttare än någonsin - och alltså helt misslyckad!
Ett litet ledset skrutt som aldrig lär sig att dygnets timmar inte blir flera bara för att barnen åker iväg. 
Att det inte går att hinna gräva fram ett arbetsrum, tvätta ikapp, fixa det sista i barnens rum, uppdatera två hemsidor, beställa foton från två år tillbaka, göra album, sortera pappershögar högre än Eiffeltornet, organisera tvättstugan - samtidigt som man undervisar massor, jobbar två kvällar och går på bokföringskurs den tredje samt kör två Mamma Mu-föreställningar där man måste prestera väldigt bra!
Och så skulle jag ta hand om mig själv också, fixa sånt där som man aldrig hinner annars, när ribban ligger vid tandborstning och kanske en dusch ibland och det är vardagslyx att sitta på toaletten tills man är klar.

Resultatet av detta blir att i morgon åker en mamma med sopsäckar under ögonen, magkatarr, rejäl kroppsbehåring, dunderförkylning samt en stresströskel som är näst intill osynlig och hämtar sina två fina barn och hon ber till högre makter att hon håller sig vaken hela vägen och att hon orkar ge dem den kärlek de förtjänar.