måndag 30 januari 2012

Jordgubbsdoftande sorg

I fredags begravde jag en viktig del av min barndom.

Som barn har man mycket lite att säga till om. Föräldrar kan styra och ställa nästan hur de vill och de bestämmer i egenskap av just föräldrar. Som skilsmässobarn har man på något sätt ännu svårare att styra över sitt liv, föräldrarna har makten att säga när man ska bo hos vem, hur mycket man ska få träffa respektive förälder samt vem man ska leva tillsammans med. Det kan dyka upp låtsasmammor, plastpappor och bonusföräldrar hit och dit i en aldrig sinande ström om man har otur. Och alla förutsätts man tycka om eller åtminstone kunna dela bostad och sin förälders kärlek med. Det är väl okej, fast det är jobbigt om det blir för många nya som man ska förhålla sig till. Det var dock inte det jag skulle skriva om idag, utan om vad som händer när det tar slut.

När man som barn har fått en bonusförälder, lärt sig tycka om den, kanske till och med älska den. Med den personen följer oftast en familj, en släkt och platser som man besöker. Det innebär att när det tar slut så förlorar man inte bara en extra förälder utan en hel massa andra människor som blivit viktiga för en.
Det tänker de vuxna oftast inte på och jag har inte hört om många fall där föräldrarna hjälpt barnet att ha kvar kontakterna. För det krävs hjälp, ett barn kan inte klara det själv. Och det krävs en förälder som är mogen och modig och kan stå över sina egna känslor av saknad eller svartsjuka eller ilska mot den föredetta partnern och se sitt barns behov. För ett barn är otroligt lojal mot sin förälder och vill att den ska må bra i första hand.

När jag var barn så hade jag just denna stora bonussläkt; förutom min bonusmamma även kusiner som jag aldrig slutade leka med, vuxna som tyckte om mig och fanns i bakgrunden samt en mormor och morfar som var varma och jordgubbsdoftande. Dessutom fanns det ett stort hus med lekparksborg och helvetesgap samt en handelsträdgård med jordgubbsland, borstnejlikor och hemliga vrår. Allt detta var en stor viktig del av mitt liv till den dagen då pappa flyttade från det gemensamma och tog med mig.

Men i mitt hjärta och i mitt minne fanns alla dessa människor kvar och när jag själv fick barn så fick hon namnet Tyra efter min bonusmormor. Det namnet som inte hade funnits på några listor eller ens i mitt medvetande som aktuellt barnanamn dök bara upp i mitt huvud en morgon när jag var i tredje månaden och sedan var det bara självklart att det var en Tyra därinne!

Och nu är Tyra, min barndoms Tyra, med det ulliga vita håret och det varma skrattet, död. Hon blev 91 år gammal, så hon hade ett långt liv, men hon fattas mig ändå. Riktigt hur mycket hon fattades mig insåg jag först på begravningen i fredags, när jag återsåg alla människor som jag inte sett på 23 år och förstod hur mycket jag saknat dem och vad fel det var att vi inte hade setts. Förstår nu också varför hon och miljöerna dyker upp i mina texter och den barnbok jag just skrivit klart. Jag var inte klar med alla de människorna, jag hann inte säga farväl och jag fick inte hjälp att hantera det på ett bra sätt. Nu kom mitt farväl lite sent, först efter hennes död, men jag hoppas och tror att hon kände att jag var där.

Så min förhoppning är att vi vuxna ska inse värdet i barns relationer och hjälpa dem att upprätthålla dem. Och så hoppas jag att jag kan ta med min Tyra till Norrköping och låta henne träffa de människor som faktiskt finns kvar och få se spåren av de platser där vi lekte.

tisdag 24 januari 2012

Vilka vänner!

Jag är så tacksam för de människor som finns i mitt liv och som jag kallar vänner! Ibland brukar jag stanna upp och förundras över hur just jag har lyckats samla på mig sådana fina exemplar; så kloka, varma, omtänksamma, kreativa, roliga och underbara människor! Vilken tur jag har!
Jag tänkte ge er några exempel från de senaste dagarna så ni förstår vad jag menar med att de är speciella.

I lördags kom Mattias och Eva hit med sina fina barn. De åkte en ledig dag till oss, från sitt eget hem som de håller på och renoverar för fullt, med ett tapetserarbord i bilen och så lärde de mig sätta upp tapeter under glada hejarop! Det är kärlek!

Idag nämnde jag för Tove att jag ska på begravning och skulle behöva lite svarta kläder. Hon bjöd genast in mig och tillbringade två timmar med att guida mig genom hela sin garderob och hjälpa mig att välja lite olika alternativ som jag fick låna med mig hem. Efter det skjutsade hon mig hem, trots att hon inte hade ätit middag! Också det kärlek på hög nivå!

Exemplen är många fler, på gånger då ens vänner har ställt upp, stöttat, lyssnat, kramat, dragit iväg mig på hyss, helt enkelt bara funnits där! Jag hoppas att jag kan vara likadan tillbaka och att ni vet hur mycket jag uppskattar att ni finns! Ni vet vilka ni är - ta åt er!

Vänner är en familj man valt själv!

söndag 15 januari 2012

Bildbevis

Här kommer nu färgsprakande bilder från vårt nya barnrum. Jag vill betona att de har valt färgerna själva!








Sovkojan sedd från vårt rum

Mycket nöjd pojke

Vadå se naturlig ut?

Renoveringssmitta

Då var barnens rum inklusive sovkojan färdig - de är överlyckliga och har klättrat ut och in hela kvällen och provat lampor, inspekterat varandras sängar, dragit in böcker och legat och pratat med varandra. Så skönt att det äntligen är färdigt, det blev ett långdraget projekt, men det var det värt när barnen frivilligt tar på sig pyjamasarna halv sju och borstar tänderna på eget initiativ för att få gå och lägga sig.

Nu hade jag önskat lite lugn och ro och ordning i huset, men...
...då visar det sig att kaminen vi har beställt kommer vecka 4 och innan dess har vi tänkt fixa vardagsrummet - måla och tapetsera. Så idag firar vi att barnens rum är klart, i morgon börjar vi packa ihop nästa rum!

Det känns dock som om renovering sprider sig och smittar värre än influensan. Barnens rum blev ju så fint, då syns det att hallen och övriga sovrum är rätt slitna och när vardagsrummet också blir fixat så kommer behovet att bli ännu tydligare.
Önskar att vi kunde dra utomlands i tre veckor och komma hem till ett nyrenoverat hus eller att Johnny och Mattias helt plötsligt skulle dyka upp utanför dörren och bara fixa allt.
Trots ett helt jullovs fixande och stök så har vi ännu inte kvalificerat oss för att vara med i "Arga snickaren" - det är i och för sig ett bra betyg för äktenskapet.

Bilder från barnens rum kommer en annan dag...

torsdag 12 januari 2012

Onixdag

Idag har jag tränat inför fredagen den 13:e, eller så har jag redan haft min otursdag och kan slappna av på fredag. Jag hoppas på det senare. Dagen började med att två blomkrukor och en adventsljusstake hade åkt i golvet i barnens rum = dammsugning och plockande för att få bort jord från barnens leksakslådor. Efter det behövde en tvätt hängas och några viktiga samtal ringas - allt detta innan frukost och ni som känner mig vet vad det innebär! Frukosten gick smärtfritt, sedan var det dags för en dusch, men eftersom badrummet nere blivit förvandlat till målarrum för barnens blivande våningssäng så fick det bli uppe. Till saken hör att det inte går att ställa om vattentemperaturen där, sedan strax effter vi flyttade in för tre år sedan -så har man tur blir det ljummet efter fem minuter om man samtidigt spolar iskallt i handfatet.
Lite administrativt fix hann jag med innan det var dags att gå till bussen för att hinna i tid till två möten med arbetsgivare. För andra gången på drygt ett år var jag en minut sen och för andra gången under samma tid så var bussen i tid -förstås! Övriga gånger när jag kommer tre minuter tidigt får jag alltid vänta mellan fem och tjugofem minuter i alla väder. Försökte mig på att le sött åt en tankbilsförare som stod vid macken - men han fick inte ha passagerare enligt regelboken. Det kan förstås gömma sig självmordsbombande terrorister under den trötta ytan på en stressad småbarnsmamma och det som putar under jackan kanske inte är överskottsfett utan ett bombbälte. Det är i sånt fall de enda bomber som är kvar efter graviditeter och amning!
Det var bara att traska hem igen för att vänta på nästa buss och flytta det första mötet. Hann precis i tid till det andra, genomförde undervisning med två grupper 13-åringar som hade sin första dag i skolan efter lovet, slängde mig i bilen och körde till nästa möte efter att ha skjutit en macka till sen lunch i farten.
Fick så äntligen schemat för vårens undervisning på det ställe där jag har flesst procent - och när jag tittar på det så inser jag att 2/3 av alla lektionstillfällen krockar med undervisning jag har på mina andra tre jobb. Tips på hur man klonar sig mottages tacksamt!

Dagen fortsatte med blixthalka så bilen var på väg i diket några gånger, bränd mat, matvägrande treåring, tvättmaskin som inte ens hade startat när jag skulle hänga den, dotter som kom hem precis när sonen höll på att somna och bjöd honom på godis = omstart samt biggest loser som bästa alternativ när jag toktrött slog mig ner framför TV:n för att märka barnens kläder samt invänta tvättmaskinen.

Vad lär vi oss då av detta? Att morgondagen bara kan bli bättre och att allt det här är i-landsproblem! Men det var skönt att få skriva av sig! Och att få reta gallfeber på brorsan när han läser detta!

måndag 2 januari 2012

Nytt år. Nya chanser. Nya val. Möjlighet till nystart och nytänk!
Vad ska jag prioritera i år? Hur vill jag att 2012 ska se ut?

Vi har börjat det nya året på samma sätt som vi avslutade det gamla - med renoveringskaos! Planen på att ge barnen större lekyta ledde till en domino-effekt utan like. Min klädkammare skulle förvandlas till himmelsblå sovkoja, kläderna och det övriga som fanns där måste då flyttas, vilket innebar att det måste läggas golv på vinden, köpas plastlådor till förvaring, skaffas nya garderober, flytta in de gamla i bonusdotterns rum, möblera om hennes rum för att få plats, sortera ut kläder som ska ges bort eller säljas eller läggas på vinden tills de blir lagom stora, slänga gammalt skräp, sortera undan sådant man inte behöver, bygga våningssäng, tömma barnens rum, spackla, slipa, tejpa, måla, måla, måla, tvätta penslar, åka och köpa färg, göra hål i väggar, tvätta penslar, bära upp saker på vinden, måla...

Ibland undrar jag om vi är galna, ägnar hela barnens jullov åt att fixa detta, är vakna halva nätterna och stressade och sura på dagarna, men när ska man annars hinna göra en sådan här stor förändring? Jag kommer skrika högt nästa gång någon säger att de renoverade ett rum en förmiddag medan barnen lekte eller att de målade en vägg på en kaffekvart - det tar otroligt mycket tid att fixa ett rum från grunden om man ska göra det själv.
Så mycket jobb, men vi hoppas på att det leder till att barnen leker mera i sitt rum istället för i hela huset, får lättare att städa undan efter sig samt sover i sina egna sängar hela natten. Ett hopp om ett smärre mirakel alltså! Då är det värt det! Det är redan nu värt det, när jag tänker efter, att se hur det lyser i barnens ögon när de ser varje liten förändring, varje framsteg, att se hur de med stor koncentration "hjälper till" att måla väggarna i favoritfärgerna rosa och grönt. Hur de jublar över backar och små krokar i dessa färger för några futtiga tior från IKEA och hur de planerar för hur det ska bli när de får bjuda hem kompisar första gången och får visa upp sitt nya rum. Vi får ha något slags invigningsfest tror jag. Med salta pinnar och bål.

Men på onsdag drar vi iväg på minisemester till Borås och då ska vi bara vara och umgås med varandra och våra vänner vars hem vi ska invadera. Sedan startar vårterminen, en termin som ska bli lugnare än hösten och där vi ska hinna njuta av varandra och våra fantastiska barn!

Gott nytt år allihopa!