Byteshandel

"Mamma, jag måste kissa."
"Var är Mattis nu då?"
"Mamma jag måste kissa nu!"
"Varför sa du inte det när vi var vid en toalett för fem minuter sedan?"
"Mamma, kan jag få en risifrutti."
"Det är mjölk i dem."
"Mamma jag vill ha bullar."
"Vi ska bara köpa bananer, havremjölk, plastpåsar och äppelmos. Var är Mattis?"
"Mamma, en sån här ritbok vill jag ha."
"Du har en massa ritböcker hemma."
"Men inte en sådan."
"Vi ska inte ha en ritbok."
"Mamma, jag vill ha sånt här ritpapper."
"Vi har ritpapper också."
"Åh mamma, en hästdagbok, den vill jag ha."
"Vi ska bara köpa bananer, havremjölk, plastpåsar och äppelmos!"
"Jag kaaaaan väl fåååå den."
"När du lärt dig skriva kan jag köpa en sådan."
"När ska vi hit nästa gång?"
"Mamma, jag vill ha något gott, typ chips, godis eller glass."
"Det är tisdag, vi äter inte godis idag."
"Mamma jag vill ha glass."
"Vi kan väl få glass..."
"Mamma bara en sån här..."
"Mamma jag vill ha..."

Jag slänger längtansfulla blickar på killen framför mig i kön. Eller, egentligen inte på honom, utan på det han handlar. En banan, ett äpple, en färdiglagad portionsrätt (fast hur tänkte han när han valde lasagne?), en tidning, en liter mjölk och en påse lösgodis fast det inte är lördag. Tänker att han ska hem och slänga sig i soffan framför TV:n, kanske äta godiset medan maten blir varm i micron, bara ta hand om sig själv och...
Så långt i tankarna försöker jag betala matvarorna jag ska ha (bananer, havremjölk, plastpåsar och äppelmos) med barnen som något slags bytesvara, men kassörskan är tveksam.

Lovsång

Jag älskar teater!

Tycker att det är helt otroligt att människorna på scenen finns där för min skull, bjuder på sig själva, kastar sig ut - utan skyddsnät eller möjlighet till omtagning. Det sker här och nu, det skapas i detta rum, för oss som sitter i publiken och skulle jag gå på samma föreställning i morgon så är det ändå inte samma. För det kan aldrig bli riktigt lika och det är en stor del av charmen.
Människorna på scenen jobbar hårt för att jag ska få känna, beröras, förföras - skratta, gråta eller bli arg. De gör detta kväll efter kväll eller kanske bara en enda gång. Men de gör det för mig, för oss och jag är så tacksam och rörd.

Var på teaterfestival i helgen och såg så mycket fint, tankeväckande, berörande och inspirerande. Många som framförde saker de skrivit själva, de kastar sig ut i dubbel bemärkelse för de kan heller inte gömma sig bakom någon annans ord. Att stå på scenen, i det starka ljuset och synas - att granskas av alla i publiken - det är stort och det är modigt.

På festival är det också oftast mycket lite rekvisita, scenografi och kostym - det är svart bakgrund, en stol, en tejpad fyrkant på golvet, en soffa eller en klädhängare. På det sättet blir skådespeleriet det viktiga, scennärvaron, uttrycket, nerven, det äkta framträder med ökad tydlighet.

Jag måste säga TACK till alla som ställde sig där på scenen, som delade med sig av sig själva, sin äkthet, sina ord, sin tid, sin känsla - som bjöd mig på detta.

Jag inser också vilken förmån jag har som får arbeta med att få människor att stå på scen, att spela teater, att göra just det som jag beskriver. TACK också till alla mina elever genom åren som bjudit in mig och vågat lämna över sig i mina händer och skapat fantastiska föreställningar tillsammans med mig. Alla ögonblick av här-och-nu som vi har delat.

Jag älskar teater!