Idag får bilderna tala

Morgans mission missar målet

Tittat på Morgans mission efter att ha läst kollegors reaktioner på Facebook igår.
Det är ett viktigt ämne de tar upp. Att 45 barn tar livet av sig i Sverige varje år på grund av mobbning är helt vansinnigt. Det är mer än en i veckan, om man bara räknar skolveckor. Så får det inte se ut. Det är inte okej.

Morgan ska i programmet ”rota i problemen så att strukturerna inom klassen utmanas” och ”göra eleverna mera uppmärksamma på problemen”. Detta ska ske genom experter som kommer dit och berättar och genom möten med människor som delar med sig av sina erfarenheter. Det är en bra tanke, det är bra att mobbning uppmärksammas och att man försöker göra något åt det.

Men SVT och Morgan misslyckas redan i första avsnittet. För de har missat att tillkalla experter på gruppdynamik och hur man genom praktiska övningar bygger tillit och en känsla av gemenskap. Hur man stärker självkänslan hos individerna samtidigt som man får till ett samarbete och en tillåtande stämning. Istället är det Morgan som slänger in en tillitsövning, som han förmodligen gjort i sin skådespelarutbildning, men som görs i fel sammanhang och på fel sätt och därför bidrar till att stärka de strukturer som redan finns och göra de utsatta ännu mera exponerade för kränkningar.

Experten de skulle ha tillkallat är en dramapedagog. För det går att jobba ihop en grupp med hjälp av praktiska övningar, jag har själv gjort det så många gånger och jag har och har haft kollegor som också lyckats få ihop de mest komplicerade grupper. Det finns många utbildade och auktoriserade dramapedagoger som hade kunnat gå in i klass 8C och jobbat med dem, så resultatet hade blivit något helt annat än det vi fick se i första avsnittet igår.

Tyvärr speglar detta en syn som finns på dramapedagogik i samhället, det ses som något som vem som helst kan utföra, bara man läst en bok eller gått en helgkurs. Eller om man, som Morgan, är skådespelare och själv har gjort övningarna. Det är en felaktig och farlig syn.

Skulle du låta dig opereras av någon som spelat en roll i Cityakuten en säsong eller som läst en tjock läkarbok? Troligen inte. Alla vill att läkare ska ha utbildning, kompetens och erfarenhet. Nu kan det tyckas märkligt att jämföra en dramapedagogs arbete med det en läkare gör, för de sistnämnda handlar det ju om skillnaden mellan liv och död.
Men det kan det ju göra även för en dramapedagog, som går in i en klass där det finns problem med mobbning och kränkande beteenden. Som de sa i programmet så är det 45 elever som tar livet av sig varje år i Sverige på grund av mobbning. 45 barn och unga som väljer att avsluta sina liv för att de mår så dåligt av vad andra barn och unga utsätter dem för på sin arbetsplats, skolan. Det handlar om liv och död.

Morgans och SVTs intentioner är bra, men de missar en expertgrupp, oss dramapedagoger. Gör om och gör rätt, är min uppmaning till de inblandade. För att utsätta barn för kränkande behandling inför TV-kameror kan väl ändå inte ha varit syftet med programmet?

Skapelse

Just nu är livet detta. Himmel och hav. Vacker natur. Ett försök att väcka kreativiteten till liv igen. Den där livsviktiga, som jag låtit sova. Inte prioriterat. Som egentligen är en del av min livsluft. Livslust. En av anledningarna till att jag går upp på morgonen. En del av svaret på frågan.

Så varför har jag låtit denna del av mig försvinna? Det är ju detta som ger mig energi. När det bara var jag kunde jag sitta hela kvällar och nätter, jag målade, skrev, fotograferade eller skapade annat med mina händer. Jag minns med glädje helgerna i Leksand när jag stod i mörkrummet en hel dag och vinglade därifrån på kvällen, snurrig av matbrist, mörker och ångorna från alla fotovätskor. Men så lycklig. Jag minns kvällar i min lilla stuga i Bälinge, jag och radion, jag kan fortfarande minnas vad de pratade om i programmet när jag ser mina målningar från den tiden. Eller flowet jag hamnade i med Eva-Jonas Lindgren, min elektriska skrivmaskin, där texterna dansade fram i takt med att stearinljusen brann ner och teet kallnade.

Nu går tiden till annat. Och jag har glömt bort att komma ihåg mig själv och vikten av skapande. Det har också blivit mera kravfyllt. Mina förväntningar på resultatet har ökat. Allt jag skapar måste bli bra, när jag nu tagit mig en timme, unnat mig lite tid att äntligen... Då måste det där projektet som legat och skvalpat i längtansvågorna bli perfekt. Det måste bli värt det. Annars hade jag lika gärna kunnat diska eller göra något av alla måsten. Och ofta var projektet så fulländat i huvudet, så det är dömt att misslyckas. Det går inte att under tidspress klämma fram det där fantasifostret. Men det måste ju bli bra, det måste bli säljbart, det måste...

Men skapande måste ingenting. Mer än ge ro och energi.

Det är frågan...

I somras, på en pir med vacker utsikt över havet, fick jag en fråga av en klok människa som jag respekterar mycket. "Vad är det som får dig att gå upp på morgonen?" Jag var svarslös, tror att jag stammade något om att jag ju vaknar och att det finns saker som måste bli gjorda.

Men frågan har legat och gnagt sedan dess. I morgon tar jag färjan till Gotland för fem dagar av vila, tankar, hav och för att hitta svaret. Eller i alla fall börja leta.

Idag har jag bara varit. Tagit in min omgivning. Andats. På något sätt måste jag komma på hur jag kan göra det i vardagen också. Det kan inte behövas en vecka i ensamhet, en begravning eller ett totalt sammanbrott för att få till det.
Vad är det som får mig att gå upp på morgonen?

Farväl

För mig var du starka händer som ständigt var i arbete.
Du var den som tog med mig ut på havet för att lägga nät - och sedan ut tidigt på morgonen för att ta upp dem. Jag satt i fören och räknade fiskarna medan du med van men varsam hand drog upp de silverglänsande kropparna ur vattnets mörker.
När vi kom hem fick vi varm choklad och du satte igång med att rensa fiskarna och näten, jag tittade fascinerat på dina händers rörelser. Måsarna cirklade över oss och de fick alltid det fiskrens som blev över.

För mig var du värme, ett varmt hjärta och varma kärleksfulla ögon.
Du såg alla och du fick mig att känna mig värdefull.
Du tände brasa på klipporna på kvällen, där satt vi och såg ut över havet och solen som gick ner - och när det blev kallt fick jag låna din morgonrock.
Du eldade i bastun och vi badade isvak.

För mig var du trygghet.
Jag älskade att sitta längst fram i fören på ekan, när du körde fort, så båten hoppade och skummet stänkte. "Mera vågor, mera stänk!" sjöng jag ut över havet och var fullständigt trygg med att du visste vad du gjorde, att du hade koll på varenda grund och grynna.
Råttorna i källaren och huggormarna som ibland förirrade sig in på tomten tog du också hand om.
Du var där, alltid välkomnande.

För mig var du även skratt. Det fanns alltid ett leende, alltid ett skämt - men alltid med kärlek i botten. Aldrig skratta på andras bekostnad eller åt någon annan.

Detta var du för mig. Det var många år sedan, jag var barn och du var vuxen. En viktig vuxen. En som spelade roll, i mitt liv. Men som sedan, på grund av omständigheter vi inte kunde råda över varken du eller jag, försvann. Vi återsågs några gånger, din styrka hade försvunnit, men inte din värme, trygghet och närheten till skratt.

Nu är du inte mera, här hos oss. Igår sa vi farväl till dig och jag fick höra andra människors syn på dig, höra historier från andra tider i ditt liv - och allt som sas bekräftade min bild. På kvällen välkomnade himlen dig med den mest magiska solnedgång jag sett på minst tio år. Det krävs förstås en del för att möta en fantastisk människa.

Tack för att du välkomnade mig in i ditt liv och för att jag fick vara en del av ditt under viktiga år i mitt liv. Vi ses i Nangilima!