Jag känner att jag borde ha något att säga. Att det var länge sedan jag skrev. I bloggvärlden ska man uppdatera ofta. Annars finns man inte. Syns inte, finns inte, som vildvittrorna skriar över forsen.
Men jag finns fortfarande, även om jag inte fyller cyberrymden med ord.
Jag ägnar mig åt att formulera mig i andra forum. Jag skriver på ett manus, tillsammans med kloka fina människor, ett manus som vill säga något. Vad det blir får ni se i augusti.
Jag försöker slösa ord på mina barn, ord om hur mycket jag älskar - som alla harlortar i världen, alla vattendroppar, alla myror, till månen, solen och alla planeter och så vidare. Ord som andra skrivit, i form av sagor och sånger, ord vi delar när vi tillsammans hittar på nytt.
Jag känner också ett pockande behov av att använda ord för att berätta i ett större forum, det kan hända att de böcker jag har i huvudet kommer att anta pappersform under våren. Idag blev skrivböcker inköpta för det ändamålet, vackra böcker med muminvärlden på, inspirerande i sig.
Jag fick dela ord med en djupt saknad vän idag - ord som kom och gick till andra sidan jordklotet, förstår inte hur det går till, orkar inte ens försöka, men känner stor tacksamhet över att jag kan se och höra henne. Att vi fortfarande kan dela ord, fast hon är så ofattbart långt borta. Så sorgligt långt.
Jag bollar gärna ord med mina vänner just nu. En boll som kastas kärleksfullt fram och tillbaka, långt från barndomens "kasta gris", där någon åker ut. Inser att vänner måste få ta tid, att det är något jag alltid prioriterat och vill fortsätta kunna göra det. Ord mellan vänner är viktiga ord, men även att bara kunna vara - i tystnad. Dela det ordlösa.
Jag använder ord i ett försök att kommunicera med människor, med studenter, studerande, elever - utan att veta var eller hur det landar. Kommunikation är nog bland det svåraste som finns, för vad jag säger tolkas genom mottagarens filter av tankar, känslor och tidigare erfarenheter. Då blir ord viktiga. Även de ord som kroppen talar. Eller de som inte sägs.
Mycket ord rusar också runt i mitt huvud, de flesta av dem skulle jag vilja slänga ut, de löper runt i gamla invanda banor och tillför inget nytt. Men så dyker det upp nya tankar, nya ord, som jag vill utforska, upptäcka och utvärdera.
Därav tystnaden här. Det är mycket ord i livet. Då måste det finnas tystnad någonstans. Ibland väljer jag tystnad.
När väljer du tystnad?
