söndag 30 juni 2013

Låt oss göra revolution!

Jag känner ett behov av att förtydliga mig efter gårdagens inlägg, JAG ÄLSKAR MINA BARN MASSOR! Jag tycker om att vara med dem, vi har många mysiga stunder, (några av dem kommer ni få se bilder på när jag kommer till ett ställe där jag har möjlighet att ladda datorn och inte behöver sitta i bilen och skriva), de är fantastiska individer som jag är mycket glad och tacksam över att ha i mitt liv. De är en gåva!

Men, jag vill ändå få vara ifred ibland, jag vill få sitta på toaletten utan att någon drar i dörren, måste in, ska tröstas, snytas, plåstras om eller bara ska ha just den toa jag sitter på. Jag vill kunna duscha utan att se till att två andra tvålas in, blir rena, inte halkar, tvättar fötterna ordentligt och inte blöter ner hela rummet och de torra handdukarna. Jag vill slippa säga samma sak tio gånger och till slut få skrika för att bli hörd. Jag vill ibland ha varm mat, få läsa ett helt kapitel i en bok som jag har valt och bara få vara en stund, med mina egna tankar. Och jag vill att det ska vara okej.

Jag vill också att vi börjar erkänna högt för varandra att livet inte alltid är en dans på rosor. Att det är kaos hemma hos oss alla ibland, att vi inte alltid orkar vara snygga, smala, vältränade och smarta, att vi inte har sex tre gånger om dagen på semestern (hur kan någon ha det om man bor i ett tält eller delar rum med sina barn i tre veckor?) och att vi ibland bara vill rymma från allt och ligga i en hängmatta.
För det är så mycket krav och press och tävling i samhället omkring oss. Vi matas hela tiden med bilder på hur vi ska se ut, hur vi ska renovera, dekorera eller inreda vårt hem, vilka bokstavskombinationer vi ska äta just denna vecka, hur vi ska träna för att komma i form till semestern, hur ofta vi ska ha sex och var vi ska göra det, hur många lekland vi ska ta våra barn till och hur hembakt vårt bröd ska vara som vi serverar till det hemgjorda teet och marmeladen vi kokat själva (utan socker förstås, för att passa veckans bokstavsjakt).  Fotomodeller retuscheras, det som är fult göms undan, nakna kvinnokroppar säljer varor, reklamen säger vad som är okej och vad som inte är det.

Någonstans måste vi skapa en motrörelse, en ärlig bild måste fram, där det är okej att ha en bilring extra, att ha leksaker på golvet och dammelefanter i hörnen, att bjuda på köpt fikabröd, att behålla sin näsa och brösten som blev längre för varje barn, att säga att man inte orkar eller vill - att helt enkelt säga STOPP! Vi vill få vara oss själva och duga. Vi vill inte bli jämförda, bedömda eller stoppade i samma mall som andra. Vi vill få känna att vi duger ändå. Att vi är bra föräldrar, äkta hälfter, barn, vänner, arbetskamrater och allt annat man kan vara. Som vi är.
Det var det jag menade igår. Och jag älskar mina barn till månen och tillbaka tusen gånger. Och de tycker att de har en söt och bra mamma som inte alls är så arg och sur som hon själv tycker. Så det så!

lördag 29 juni 2013

Jag önskar att detta var jag

"Jag älskar att campa, så fort vi är lediga en helg drar vi ut för att leva friluftsliv och vara ett med naturen."

När man äntligen fått upp tältet med alla snören och pinnar så ska madrasser och sovsäckar in. Ett av barnen är helt i gasen och så full av hjälpsamhet att hon snurrar in sig i allt och alla, tonåringen försvinner på toa i en halvtimme och den yngsta har somnat i bilen och får bäras in i tältet och bytas om på sovandes. Sedan, när barnen kommit i säng och blivit nerbäddade med filtar och mössor, då ska man själv lyckas tråckla sig in i det lilla tältet, byta om till pyjamas, trä på sig korvskinnet som kallas sovsäck (som var okej i storlek när man fick den i 10-års present) och försöka somna trots att man fryser och göken blivit galen och kokoar konstant. Hela ens snart 39-åriga kropp skriker att den vill vara i en riktig säng, under ett täcke som ger en utrymme att röra på benen. På natten vaknar man och är superkissnödig, men lyckas övertyga kroppen om att den fått en epidural och inte känner behovet och alltså kan somna om. Mens tillhör att man fått en vecka som denna. På morgonen vaknar barnen när det blir ljust vid sex och väcker övriga (på hela campingen), de vill bada, hoppa studsmatta, utforska - härligt, precis vad friska glada barn ska vilja, men klockan sex på morgonen vill man själv bara sova. Vid halv åtta sticker man till dem varsin macka och juice i bilen, där de inte fryser och inte hörs, efter att man stått i toakö i isvinden från havet. Ett tält känns väldigt litet när det ska ätas och lekas och bara varas på samma yta.

"Äntligen börjar det sju veckor långa sommarlovet, så härligt att få vara med sina barn dygnet runt."

Vakna, torka bajs, göra frukost, plocka undan, tjata på barn kläder, tjata om tandborstning, göra matsäck, planera utflykt, packa grejer, åka till stranden, klä på badkläder, inse att man själv varken har borstat tänderna eller håret, smörja solkräm, sätta på simringar, torka bajs, bada (förhoppningsvis har man kommit ihåg att ta på sig sina badkläder), värma frusna barn, ta på vanliga kläder, servera lunch, kanske hinna äta själv, köpa glass, på med badkläder igen, bada, tjata om att dricka vatten, glömma att dricka vatten själv, tjata in kalla barn i bilen, fundera ut mat, handla mat, springa till toalett med barn som absolut inte behövde kissa tre minuter innan när man gick in i affären men nu nästan kissar på sig, laga mat, diska, tjata om tandborstning, tjata om pyjamas, bli arg och skrika lite, inse att man bränt sig i solen, tjata lite till - veta att detta är den första dagen av 49!

"Jag bara måste ut i spåret en timme efter att jag lagt barnen, det är ett behov jag har."

När barnen äntligen somnat går ögonen i kors och man somnar nästan i trappan på väg mot diskberget som kallar från köket och undanröjningen i vardagsrummet och hallen och så var det den där tvätten som man startade i morse och en student man måste maila och förbereda matlådan och planera hur morgondagen ska gå ihop och leta efter regnkläder, solhattar och annat som kan underlätta morgonens lämningsprocedur och sedan hamnar man i en liten hög i soffan framför ett gammalt avsnitt av Arga snickaren (för att mota bort den stora längtan efter att köpa ett fint gammalt renoveringsobjekt och se att andra har det värre och mycket rörigare - det är lättare att bortse från allt man inte orkat röja upp då) och den träning man orkar med är de djupa ryggböjningar man får in när man plockar samt stapplandet uppför trappan innan man fastnar på toaletten en halvtimme, för trött för att gå och lägga sig och med Facebook och Instagram i mobilen.

Jag önskar verkligen att jag skulle ha ett behov av att motionera, att jag älskade att campa med barnen och att jag orkade hitta på roliga saker. Det känns som att det är så man ska vara som mamma, det är mallen och jag passar inte in. Jag tycker om att sitta i den varma bilen med mitt lördagsgodis, Spotify i mobilen, datorn i knät och lite lugn och ro för huvud och själ - medan barnen flyger drake med sin pappa i den öländska vinden. Jag önskar bara att det också var okej, att flera vågade säga att de funkar likadant, att det är fler än jag som vill fly ibland, som inte alltid orkar stå med förklädet på och servera hembakt surdegsbröd samtidigt som de presenterar ett roligt pyssel för sina barn, svabbar köksgolvet, skriver veckans inköpslista, gör tåhävningar och sjunger pedagogiska sånger - allt med ett stort leende på sina rödmålade läppar.

Nu ska jag ta mig ut i den osminkade verkligheten, med sockerhöga barn som studsar runt tältet, en isande vind, ingen middagsplan, kläder i olika blöthetsgrad på tältlinor och biltak, inga matlagningsmöjligheter på campingen för vi inte packat kastruller, iskalla tår, blommande gräs och det som numera kallas semester.
Wish me luck!




tisdag 18 juni 2013

En sorglig dag

Så sitter jag här igen och gråter så Lille Skutt skulle bli avundsjuk.
Och funderar på om det är bättre att sluta bry sig. Att stänga av och inte släppa in. För det gör så ont när någon man tycker om försvinner. "Du fattas mig så det skär i bröstet" skrev den kloka Astrid. Och så är det verkligen, det gör fysiskt ont.
Men jag är en människa som tycker om, som bryr sig om och som engagerar mig. Jag har svårt att vara avstängd eller halvhjärtad. Svenskt lagom. Är det någon eller några jag fastnar för, då får de en plats i mitt hjärta. Och då lämnar de ett tomrum när de försvinner.

Sedan jag blev med familj har jag insett en sak, eller massa saker förstås men en som är relevant här och det är att det är ovanligt att träffa en annan familj där det stämmer med alla. Förut var det bara jag som skulle tycka om eller klicka med en annan person. Nu ska helst alla vuxna gilla varandra och kunna prata och umgås på ett avslappnat sätt, barnen ska kunna leka och man ska uppskatta samma saker. Man bör ha liknande värderingar och sätt att uppfostra sina barn. Det är två hela familjer som ska fungera för att det ska bli enkelt för alla. Men ibland händer det och då känns det magiskt.

Vi har turen att ha några sådana familjer runt oss, några där det känns bra för alla att träffas, där allt flyter och det ger energi. Där barnen leker härligt kreativa lekar, där vi vuxna kan prata och bara vara och där man hittar på saker ihop och alla blir lika glada när man ska ses. Där man har en känsla av att barnen är allas barn och det känns som en enda stor familj när man umgås. Det är jag innerligt tacksam över.

Men nu ska en av dessa underbara familjer flytta till andra sidan jorden. Vi har haft förmånen att få lära känna dem under två år och det har varit just sådana människor som jag beskrev ovan. Fina, varma personer med liknande värderingar, tankar och intressen som oss. En familj som fått oss att må bra, som vi alla har tyckt väldigt mycket om. Vi har delat en massa upplevelser, utflykter, samtal, middagar och annat som varit värdefullt och viktigt.

Den förståndiga Jenny tänker att de finns ju kvar, de flyttar bara en bit, de är ju inte döda. Det finns Skype och mail. Det finns värre saker i livet. Det är ett i-landsproblem. Var glad åt det ni haft istället för att gråta. Men jag vill inte! Det är inte samma sak! Det kan inte ersätta utflykter till Hammarskog, luncher på Creperiet eller parkhäng någonstans. Det är enklare att prata ansikte mot ansikte och barnen leker inte så bra via datorer.
Så just nu får den förnuftiga Jenny dra något gammalt över sig en stund, för jag tänker sitta här och sörja. Jag tänker tillåta mig att gråta och snyfta och trösta mig med min gosedjursbock som sonen kom med när han såg att jag var ledsen.

Och sedan, en annan dag, ska jag spara alla minnen i den tomma platsen i mitt hjärta.