Låt mig förbli ett Kalejdoskop

Till salu...

I det stora rummet står borden i en fyrkant längs väggarna. Ljudnivån är hög. På insidan sitter Kulturen, på utsidan Skolfolket. Det är speed-date inför Skapande skola-ansökningarna och vi kulturarbetare har fem minuter på oss att sälja in oss själva och våra koncept till de eventuella köparna. Sälja oss själva. För det är så det känns. Konkurrensen är stenhård och vi är beroende av detta för vår överlevnad. Skolorna kan välja och vraka och det gäller att verka lite bättre och smartare än de andra.  Ha ett lite mer genomtänkt koncept, flaschigare broschyrer, kanske ett bildspel på datorn eller en bok. Vissa känner skolfolket, har varit där förut, är på väg dit igen. Vissa utger sig för att vara saker de inte är, att kunna saker de inte kan. Men de kan spelet, de vet vad man ska säga och hur - och till vem!
Själv sitter jag med en magklump och inser att jag inte är till salu. Jag är inte ett koncept, jag jobbar inte så. Jag vill ha en kommunikation om vad beställaren vill ha och behöver. Efter det kan jag utforma något, jag kan arbeta med de flesta teman eller på de flesta sätt, på grund av min utbildning och min arbetslivserfarenhet. Men jag vill inte vara själv i det, jag vill att det ska vara ett samarbete, att det jag gör ska vara önskat och efterfrågat och välbehövligt.

Jag vill inte att barnens tillgång till kultur i skolan ska vara avhängigt av vem som skriker högst eller snackar bäst under fem minuter på en speed-date. Jag vill att de ska ha ett kontinuerligt möte med utbildade människor som brinner för sin konstform och har den pedagogiska skickligheten att väcka ett intresse hos andra. Tänk om alla de pengar som går till Skapande skola-projekt varje år istället las på att anställa pedagoger inom de estetiska ämnena. Så att barnen kunde få drama, dans och media på samma sätt som de idag får musik, bild och slöjd. Att de fick möta en pedagog som kände alla på skolan, som var en del av personalgruppen och alltså med i planeringsmöten med övriga lärare, som kunde följa dem i deras estetiska lärande under alla år på skolan och kanske även smitta övriga lärare på skolan till att använda hjärna, kropp och hjärta i sin undervisning.

Jag är ingen siffermänniska, så jag kan inte presentera hur många lärarlöner Skapande skola-pengarna skulle räcka till, men jag kan säga att det är många. Och jag kan garantera att kvaliten skulle bli så mycket bättre på den kultur barnen får uppleva. För man kan inte handla med kultur, människor ska inte behöva sälja sig och barnens utbildning till hela, kreativa och tänkande människor ska inte behöva vara beroende av ett sådant haltande system som det är idag. Tänk om och tänk rätt politiker!

höst igen

Plötsligt är det oktober och löven sprakar i alla varianter av gult, orange och rött! Inser att det var juni när jag skrev senast och att hela sommaren försvunnit på något märkligt sätt. Mycket har hänt, alldeles för mycket för att sammanfatta. Skrivandet har blivt nerprioriterat, även om jag flera gånger tyckt att jag haft något att säga. Kanske kommer tiden och inspirationen tillbaka, vem vet.

Låt oss göra revolution!

Jag känner ett behov av att förtydliga mig efter gårdagens inlägg, JAG ÄLSKAR MINA BARN MASSOR! Jag tycker om att vara med dem, vi har många mysiga stunder, (några av dem kommer ni få se bilder på när jag kommer till ett ställe där jag har möjlighet att ladda datorn och inte behöver sitta i bilen och skriva), de är fantastiska individer som jag är mycket glad och tacksam över att ha i mitt liv. De är en gåva!

Men, jag vill ändå få vara ifred ibland, jag vill få sitta på toaletten utan att någon drar i dörren, måste in, ska tröstas, snytas, plåstras om eller bara ska ha just den toa jag sitter på. Jag vill kunna duscha utan att se till att två andra tvålas in, blir rena, inte halkar, tvättar fötterna ordentligt och inte blöter ner hela rummet och de torra handdukarna. Jag vill slippa säga samma sak tio gånger och till slut få skrika för att bli hörd. Jag vill ibland ha varm mat, få läsa ett helt kapitel i en bok som jag har valt och bara få vara en stund, med mina egna tankar. Och jag vill att det ska vara okej.

Jag vill också att vi börjar erkänna högt för varandra att livet inte alltid är en dans på rosor. Att det är kaos hemma hos oss alla ibland, att vi inte alltid orkar vara snygga, smala, vältränade och smarta, att vi inte har sex tre gånger om dagen på semestern (hur kan någon ha det om man bor i ett tält eller delar rum med sina barn i tre veckor?) och att vi ibland bara vill rymma från allt och ligga i en hängmatta.
För det är så mycket krav och press och tävling i samhället omkring oss. Vi matas hela tiden med bilder på hur vi ska se ut, hur vi ska renovera, dekorera eller inreda vårt hem, vilka bokstavskombinationer vi ska äta just denna vecka, hur vi ska träna för att komma i form till semestern, hur ofta vi ska ha sex och var vi ska göra det, hur många lekland vi ska ta våra barn till och hur hembakt vårt bröd ska vara som vi serverar till det hemgjorda teet och marmeladen vi kokat själva (utan socker förstås, för att passa veckans bokstavsjakt).  Fotomodeller retuscheras, det som är fult göms undan, nakna kvinnokroppar säljer varor, reklamen säger vad som är okej och vad som inte är det.

Någonstans måste vi skapa en motrörelse, en ärlig bild måste fram, där det är okej att ha en bilring extra, att ha leksaker på golvet och dammelefanter i hörnen, att bjuda på köpt fikabröd, att behålla sin näsa och brösten som blev längre för varje barn, att säga att man inte orkar eller vill - att helt enkelt säga STOPP! Vi vill få vara oss själva och duga. Vi vill inte bli jämförda, bedömda eller stoppade i samma mall som andra. Vi vill få känna att vi duger ändå. Att vi är bra föräldrar, äkta hälfter, barn, vänner, arbetskamrater och allt annat man kan vara. Som vi är.
Det var det jag menade igår. Och jag älskar mina barn till månen och tillbaka tusen gånger. Och de tycker att de har en söt och bra mamma som inte alls är så arg och sur som hon själv tycker. Så det så!

Jag önskar att detta var jag

"Jag älskar att campa, så fort vi är lediga en helg drar vi ut för att leva friluftsliv och vara ett med naturen."

När man äntligen fått upp tältet med alla snören och pinnar så ska madrasser och sovsäckar in. Ett av barnen är helt i gasen och så full av hjälpsamhet att hon snurrar in sig i allt och alla, tonåringen försvinner på toa i en halvtimme och den yngsta har somnat i bilen och får bäras in i tältet och bytas om på sovandes. Sedan, när barnen kommit i säng och blivit nerbäddade med filtar och mössor, då ska man själv lyckas tråckla sig in i det lilla tältet, byta om till pyjamas, trä på sig korvskinnet som kallas sovsäck (som var okej i storlek när man fick den i 10-års present) och försöka somna trots att man fryser och göken blivit galen och kokoar konstant. Hela ens snart 39-åriga kropp skriker att den vill vara i en riktig säng, under ett täcke som ger en utrymme att röra på benen. På natten vaknar man och är superkissnödig, men lyckas övertyga kroppen om att den fått en epidural och inte känner behovet och alltså kan somna om. Mens tillhör att man fått en vecka som denna. På morgonen vaknar barnen när det blir ljust vid sex och väcker övriga (på hela campingen), de vill bada, hoppa studsmatta, utforska - härligt, precis vad friska glada barn ska vilja, men klockan sex på morgonen vill man själv bara sova. Vid halv åtta sticker man till dem varsin macka och juice i bilen, där de inte fryser och inte hörs, efter att man stått i toakö i isvinden från havet. Ett tält känns väldigt litet när det ska ätas och lekas och bara varas på samma yta.

"Äntligen börjar det sju veckor långa sommarlovet, så härligt att få vara med sina barn dygnet runt."

Vakna, torka bajs, göra frukost, plocka undan, tjata på barn kläder, tjata om tandborstning, göra matsäck, planera utflykt, packa grejer, åka till stranden, klä på badkläder, inse att man själv varken har borstat tänderna eller håret, smörja solkräm, sätta på simringar, torka bajs, bada (förhoppningsvis har man kommit ihåg att ta på sig sina badkläder), värma frusna barn, ta på vanliga kläder, servera lunch, kanske hinna äta själv, köpa glass, på med badkläder igen, bada, tjata om att dricka vatten, glömma att dricka vatten själv, tjata in kalla barn i bilen, fundera ut mat, handla mat, springa till toalett med barn som absolut inte behövde kissa tre minuter innan när man gick in i affären men nu nästan kissar på sig, laga mat, diska, tjata om tandborstning, tjata om pyjamas, bli arg och skrika lite, inse att man bränt sig i solen, tjata lite till - veta att detta är den första dagen av 49!

"Jag bara måste ut i spåret en timme efter att jag lagt barnen, det är ett behov jag har."

När barnen äntligen somnat går ögonen i kors och man somnar nästan i trappan på väg mot diskberget som kallar från köket och undanröjningen i vardagsrummet och hallen och så var det den där tvätten som man startade i morse och en student man måste maila och förbereda matlådan och planera hur morgondagen ska gå ihop och leta efter regnkläder, solhattar och annat som kan underlätta morgonens lämningsprocedur och sedan hamnar man i en liten hög i soffan framför ett gammalt avsnitt av Arga snickaren (för att mota bort den stora längtan efter att köpa ett fint gammalt renoveringsobjekt och se att andra har det värre och mycket rörigare - det är lättare att bortse från allt man inte orkat röja upp då) och den träning man orkar med är de djupa ryggböjningar man får in när man plockar samt stapplandet uppför trappan innan man fastnar på toaletten en halvtimme, för trött för att gå och lägga sig och med Facebook och Instagram i mobilen.

Jag önskar verkligen att jag skulle ha ett behov av att motionera, att jag älskade att campa med barnen och att jag orkade hitta på roliga saker. Det känns som att det är så man ska vara som mamma, det är mallen och jag passar inte in. Jag tycker om att sitta i den varma bilen med mitt lördagsgodis, Spotify i mobilen, datorn i knät och lite lugn och ro för huvud och själ - medan barnen flyger drake med sin pappa i den öländska vinden. Jag önskar bara att det också var okej, att flera vågade säga att de funkar likadant, att det är fler än jag som vill fly ibland, som inte alltid orkar stå med förklädet på och servera hembakt surdegsbröd samtidigt som de presenterar ett roligt pyssel för sina barn, svabbar köksgolvet, skriver veckans inköpslista, gör tåhävningar och sjunger pedagogiska sånger - allt med ett stort leende på sina rödmålade läppar.

Nu ska jag ta mig ut i den osminkade verkligheten, med sockerhöga barn som studsar runt tältet, en isande vind, ingen middagsplan, kläder i olika blöthetsgrad på tältlinor och biltak, inga matlagningsmöjligheter på campingen för vi inte packat kastruller, iskalla tår, blommande gräs och det som numera kallas semester.
Wish me luck!

En sorglig dag

Så sitter jag här igen och gråter så Lille Skutt skulle bli avundsjuk.
Och funderar på om det är bättre att sluta bry sig. Att stänga av och inte släppa in. För det gör så ont när någon man tycker om försvinner. "Du fattas mig så det skär i bröstet" skrev den kloka Astrid. Och så är det verkligen, det gör fysiskt ont.
Men jag är en människa som tycker om, som bryr sig om och som engagerar mig. Jag har svårt att vara avstängd eller halvhjärtad. Svenskt lagom. Är det någon eller några jag fastnar för, då får de en plats i mitt hjärta. Och då lämnar de ett tomrum när de försvinner.

Sedan jag blev med familj har jag insett en sak, eller massa saker förstås men en som är relevant här och det är att det är ovanligt att träffa en annan familj där det stämmer med alla. Förut var det bara jag som skulle tycka om eller klicka med en annan person. Nu ska helst alla vuxna gilla varandra och kunna prata och umgås på ett avslappnat sätt, barnen ska kunna leka och man ska uppskatta samma saker. Man bör ha liknande värderingar och sätt att uppfostra sina barn. Det är två hela familjer som ska fungera för att det ska bli enkelt för alla. Men ibland händer det och då känns det magiskt.

Vi har turen att ha några sådana familjer runt oss, några där det känns bra för alla att träffas, där allt flyter och det ger energi. Där barnen leker härligt kreativa lekar, där vi vuxna kan prata och bara vara och där man hittar på saker ihop och alla blir lika glada när man ska ses. Där man har en känsla av att barnen är allas barn och det känns som en enda stor familj när man umgås. Det är jag innerligt tacksam över.

Men nu ska en av dessa underbara familjer flytta till andra sidan jorden. Vi har haft förmånen att få lära känna dem under två år och det har varit just sådana människor som jag beskrev ovan. Fina, varma personer med liknande värderingar, tankar och intressen som oss. En familj som fått oss att må bra, som vi alla har tyckt väldigt mycket om. Vi har delat en massa upplevelser, utflykter, samtal, middagar och annat som varit värdefullt och viktigt.

Den förståndiga Jenny tänker att de finns ju kvar, de flyttar bara en bit, de är ju inte döda. Det finns Skype och mail. Det finns värre saker i livet. Det är ett i-landsproblem. Var glad åt det ni haft istället för att gråta. Men jag vill inte! Det är inte samma sak! Det kan inte ersätta utflykter till Hammarskog, luncher på Creperiet eller parkhäng någonstans. Det är enklare att prata ansikte mot ansikte och barnen leker inte så bra via datorer.
Så just nu får den förnuftiga Jenny dra något gammalt över sig en stund, för jag tänker sitta här och sörja. Jag tänker tillåta mig att gråta och snyfta och trösta mig med min gosedjursbock som sonen kom med när han såg att jag var ledsen.

Och sedan, en annan dag, ska jag spara alla minnen i den tomma platsen i mitt hjärta.

scenkonstbiennal

Som en katt har jag smugit mig in bland hermelinerna och iakttar i smyg deras kråmanden, kindpussar och kliande av varandras ryggar. Fascineras av denna värld, tjuvlyssnar i toaköer och vid matbord. Är på väg att hälsa på folk, tills jag inser att jag känner igen dem från TV och att de nog inte sett mig genom rutan.

Första dagen gick det bra att vara själv, jag kände mig inte ensam, trots att alla andra verkade känna varandra. Jag var nöjd med rollen som iakttagare. Andra dagen gick också bra, till en början, tills jag stötte på tre personer som jag känner, som inte såg mig. Två av dem såg mig kanske inte, de letade nog efter annat och jag gjorde inget försök att säga hej heller. Men den tredje såg mig, eller såg rakt igenom mig, men han röjde inte med en min att vi har jobbat ihop i ett år. Plötsligt kände jag mig ensammast i världen och tog genast på mig offerkoftan och började tänka att det var fel på mig, att jag inte är cool nog eller... Osynlig.
Borta var den Jenny som var nöjd med att bara vara, som kände sig stark och modig och kvar var bara en som inte var värd att hälsa på. Tänk att det kan gå så snabbt, att en persons agerande kan påverka så mycket.

Å andra sidan kan man vända på det hela. Tänk att en persons agerande kan påverka så mycket, tänk att ni alla kan påverka andra genom att se dem, bekräfta dem, ge dem ett leende, en komplimang eller bara notera att ni sett dem.

Upp till kamp!

Sexåringen tittar på mig med fasa på morgonen.
"Mamma, jag ser din armhåla!"
"Jaha, och vad gör det då?"
"Den är ju pinsam!"
"Och varför är den pinsam?"
"Den är hårig, det är pinsamt."
Hon är SEX år gammal och vet (eller tror sig veta) att håriga armhålor på tjejer är pinsamt! Var har hon fått det ifrån?

I bilen på väg hem från Coop Forum visar fyraåringen sin teckning för sin syster.
"Visst är min teckning ful?"
Han är FYRA år gammal, varför ska han redan börja bedöma sina teckningar och jämföra sig med andra, till exempel sin tio år äldre syster, en jämförelse han aldrig kan vinna? Var har han fått det ifrån?

En tonåring blir utsatt för sexistiska kommentarer och beteenden som är över gränsen varje dag i sin arbetsmiljö, skolan.

Vart är världen på väg? Samhället har blivit allt hårdare och mer fokuserat på prylar än omtanke och medmänsklighet. Media rapporterar om mord, våldtäkter och krig, reklamen skriker ut att kvinnor och män ska vara på vissa sätt, på nätet hatar vi varandra fritt, för vi förstår inte att det sårar.
Förra veckan läste jag om en dom från Umeå som sa att det inte var våldtäkt när tre män körde upp en flaska i underlivet på en tjej så det började blöda, om att i Kanada dödas en kvinna av sin partner var sjätte dag och om en man som på fullaste allvar hävdar att tjejer som blivit utsatta för sexuella övergrepp blir bättre i sängen och det ska de se som något positivt!
Ungdomar på en gymnasieskola förstår inte att en kille inte tyckte det var kul att bli tejpad, duschad och dragen runt hela skolan, en trettonåring mobbas så intensivt så hon tar sitt liv, människor filmar brott och lägger upp dem på Youtube istället för att ingripa eller ringa polisen; exemplen kan göras många på hemska saker som händer omkring oss.

Hur kan det bli så här? Vart är vi på väg? Finns det något vi kan göra?

På bussar, i parker, på gator, caféer och lekplatser ser jag föräldrar fastnaglade vid sina smarta telefoner medan barnen försöker kommunicera och bli sedda. Barnen vill visa vad de byggt i sandlådan eller blommorna de plockat eller berätta om något som hänt på förskolan eller bara prata om ingenting.
Snälla föräldrar, lägg undan telefonerna, iPadsen och datorerna och prata med era barn. Se dem, bekräfta dem och få dem att förstå att de är värdefulla. Prata med dem om saker som händer omkring dem, svara på deras frågor och visa vad empati och medmänsklighet innebär. Jag tror att barn som känner sig sedda, uppskattade och älskade som de är växer upp till tonåringar och senare också vuxna som vet vad de tycker, som kan förstå hur andra tänker och som har svårare att falla för grupptryck och halka in i stereotypa världsbilder.
Självklart beror allt som händer i världen inte på att allt fler föräldrar umgås mer med sina smarta telefoner än med sina barn, men jag tror att om vi ska vända trenden så måste vi ändra våra prioriteringar. Hjälp barnen att förstå vad som är rätt och fel, säg ifrån när ni ser något som inte är okej, hjälp en medmänniska och unna dig själv och din familj en telefon- och datafri dag en gång i veckan där ni bara umgås och lär känna varandra IRL!

Byteshandel

"Mamma, jag måste kissa."
"Var är Mattis nu då?"
"Mamma jag måste kissa nu!"
"Varför sa du inte det när vi var vid en toalett för fem minuter sedan?"
"Mamma, kan jag få en risifrutti."
"Det är mjölk i dem."
"Mamma jag vill ha bullar."
"Vi ska bara köpa bananer, havremjölk, plastpåsar och äppelmos. Var är Mattis?"
"Mamma, en sån här ritbok vill jag ha."
"Du har en massa ritböcker hemma."
"Men inte en sådan."
"Vi ska inte ha en ritbok."
"Mamma, jag vill ha sånt här ritpapper."
"Vi har ritpapper också."
"Åh mamma, en hästdagbok, den vill jag ha."
"Vi ska bara köpa bananer, havremjölk, plastpåsar och äppelmos!"
"Jag kaaaaan väl fåååå den."
"När du lärt dig skriva kan jag köpa en sådan."
"När ska vi hit nästa gång?"
"Mamma, jag vill ha något gott, typ chips, godis eller glass."
"Det är tisdag, vi äter inte godis idag."
"Mamma jag vill ha glass."
"Vi kan väl få glass..."
"Mamma bara en sån här..."
"Mamma jag vill ha..."

Jag slänger längtansfulla blickar på killen framför mig i kön. Eller, egentligen inte på honom, utan på det han handlar. En banan, ett äpple, en färdiglagad portionsrätt (fast hur tänkte han när han valde lasagne?), en tidning, en liter mjölk och en påse lösgodis fast det inte är lördag. Tänker att han ska hem och slänga sig i soffan framför TV:n, kanske äta godiset medan maten blir varm i micron, bara ta hand om sig själv och...
Så långt i tankarna försöker jag betala matvarorna jag ska ha (bananer, havremjölk, plastpåsar och äppelmos) med barnen som något slags bytesvara, men kassörskan är tveksam.

Lovsång

Jag älskar teater!

Tycker att det är helt otroligt att människorna på scenen finns där för min skull, bjuder på sig själva, kastar sig ut - utan skyddsnät eller möjlighet till omtagning. Det sker här och nu, det skapas i detta rum, för oss som sitter i publiken och skulle jag gå på samma föreställning i morgon så är det ändå inte samma. För det kan aldrig bli riktigt lika och det är en stor del av charmen.
Människorna på scenen jobbar hårt för att jag ska få känna, beröras, förföras - skratta, gråta eller bli arg. De gör detta kväll efter kväll eller kanske bara en enda gång. Men de gör det för mig, för oss och jag är så tacksam och rörd.

Var på teaterfestival i helgen och såg så mycket fint, tankeväckande, berörande och inspirerande. Många som framförde saker de skrivit själva, de kastar sig ut i dubbel bemärkelse för de kan heller inte gömma sig bakom någon annans ord. Att stå på scenen, i det starka ljuset och synas - att granskas av alla i publiken - det är stort och det är modigt.

På festival är det också oftast mycket lite rekvisita, scenografi och kostym - det är svart bakgrund, en stol, en tejpad fyrkant på golvet, en soffa eller en klädhängare. På det sättet blir skådespeleriet det viktiga, scennärvaron, uttrycket, nerven, det äkta framträder med ökad tydlighet.

Jag måste säga TACK till alla som ställde sig där på scenen, som delade med sig av sig själva, sin äkthet, sina ord, sin tid, sin känsla - som bjöd mig på detta.

Jag inser också vilken förmån jag har som får arbeta med att få människor att stå på scen, att spela teater, att göra just det som jag beskriver. TACK också till alla mina elever genom åren som bjudit in mig och vågat lämna över sig i mina händer och skapat fantastiska föreställningar tillsammans med mig. Alla ögonblick av här-och-nu som vi har delat.

Jag älskar teater!

One of those days

Unnar mig lite sovmorgon, bara till nio, för att slippa morgonrusningen i hemmet och orka kursen jag ska hålla i under eftermiddagen.
Vaknar halv åtta av legoskrammel, fyraåringens illtjut och makens irriterade stämma - upp och leka brandkår, släcka de värsta eldarna - få sonen på annat humör och påklädd - mata frukost, lägga fram kläder, borsta tänder, kamma hår - tillbaka till sängen kvart över åtta, kall och trött - sova en liten stund till!
Vakna av klockan vid nio, äta frukost med en gammal dagstidning, klä sig, ta det lugnt en liten stund!

Starta datorn, skriva brev till a-kassan, nummer fem i ordningen tror jag, skriva ut viktiga papper, kolla mail, inse vad mycket jag borde göra, skriva om brevet till a-kassan fyra gånger för att de säkert ska förstå och fatta rätt beslut denna gång - kolla busstider, slänga ihop några luncmackor, borsta tänder, leta grejer som måste med, småspringa till bussen -prata med granne som fått barn och som jag skulle vilja prata mer med, prata med annan granne som fått barn och som jag skulle vilja prata mycket mera med - åka buss, hoppa av, hitta bilen, köra till Blåsen hus - springa in på biblioteket, hoppas slippa stöta på någon man vill prata mer med, leta de böcker jag måste ha inför undervisningen, låna dem, strulande automat, be bibliotekarien om hjälp - åka till kurslokalen, flytta möbler, kolla att datorn funkar, packa upp det jag behöver, käka lunchmackor, kolla Facebook, välkomna kursdeltagare, småprata - hålla kurs, fixa fika, konversera, diskutera, motivera, engagera, reflektera, vara en god ledare och förebild, dra över tiden lite på grund av intressant diskussion - avsluta kurs, möblera tillbaka, springa på toa, kasta mig in i bilen - åka och hämta tre barn hos svärföräldrarna, varav ett lånebarn, få med alla deras saker, spänna fast tjejerna med bälten - sonen stänger dörren på sin tumme, skicka in tjejerna till farmor efter något kallt, trösta, blåsa, kyla ner tummen med Västerbottensost, sätta fast tre barn igen, köra hem, ringa man och få till logistiken, trösta gråtande fyraåring som har ont i sin blåa tumme - komma hem, hämta post, få med allt in, presentera matplan,  mötas av ett massivt neeeej till lasagne för det är våffeldag, göra våffelsmet och värma lasagnen som förbereddes igår, sätta skadad hjälte vid iPaden, hjälpa tjejerna att hitta torra utekläder så de kan leka, duka, fixa undan disk, starta maskinen, fundera på att tvätta - uppdatera maken på vad som ska fixas, tjata in barn som leker, bända loss fyraåring från teknikleksaken, välkomna bonusdottern, lyssna på det nöjda ljudet av barn som äter våfflor, njuta av en god lasagne - lyssna på fyraåringen som gnäller om att han inte tycker om våfflor trots att han var den som protesterade högljuddast mot att vi inte skulle laga det, lyssna på när samma barn klagar på att lasagnen är rinnig, njuta av hans glufsande och glädjefyllda ätande av världens godaste lasagne - duka av, slå in paket, få barnen att fixa sina paket till storasyster lite snabbt, duka fram glass, fira födelsedagsbarn försent i dubbel bemärkelse, duka av - jaga glasshöga barn mot tandborstning, pyamas och säng, torka bajs, tvätta munnar, smörja händer, leta pyamasar, leta tandborstar, trampa i en gammal kissblöja från i morse eller kanske igår, lyssna på barnens tjafs om hur ljust det ska vara när man sover, starta skiva, lyssna på barnens tjafs om man ska sova eller prata, sätta sig därinne för att kunna väsa sssscccchhhh... - lyssna på hur de somnar en efter en!

Slå sig ner i massagefåtöljen, unna sig att sitta där en stund och bara jobba lite med förberedelser inför morgondagen - undra varför det känns som jag inte orkar gå att lägga mig?

Våga vägra vara offer!

Att leva med IBS innebär vissa saker som andra människor förmodligen inte tänker på.
Man måste tänka på vad man äter, hur man äter och när man äter. Man måste undvika stress, oro och oregelbundna tider. Ja, redan nu inser ni att det är rätt svårt och ibland ganska begränsande.

Men en annan sak är att man måste ha full koll på var alla offentliga toaletter finns, veta var det finns fler än en (för det finns inget mera stressande för en IBS-mage än att höra toakön växa) och alltid ha femkronor i fickan.

Idag hade jag inte något av ovanstående, jag skulle bara in i en galleria och handla det nödvändigaste för att klara middagen samt dotterns utflykt och sonens gräsplantering i morgon. Då meddelar magen att den behöver en toalett snarast. Smått panikslagen träffar jag tack och lov en vän som har en femma att skänka! Då återstår problemet att hitta till målet på ett ställe där jag aldrig tvingats leta förut. Inga skyltar, inga kartor, inga spår av det jag behöver. Vid hissen står det att toaletter ska finnas en trappa ner, vid parkeringsgaragen, en miljö som aldrig varit någon favorit för mig.

Jag tar mig i alla fall ner, nöden har ingen lag bokstavligt talat - och finner flera stycken (!) helt okej toaletter. Bäst jag sitter där hör jag hur det kommer in några unga killar, de snackar på och låter som om de har gjort något de inte borde. Plötsligt bankar det på dörren där jag sitter, jag svarar inte, har inte för vana att göra det när jag sitter på offentliga toaletter. Det naturliga svaret är ju "Kom in" och det vill man ju verkligen inte säga i det läget. Det bankar en gång till efter en stund och jag känner pulsen stiga lite och bestämmer mig för att vara kvar där jag är tills de dragit.

Det är då jag ser hur låsvredet sakta ändrar färg från rött till vitt, jag sitter för långt bort för att kunna ta tag i dörren och hålla emot och jag tvingas se hur dörren slits upp och utanför står minst en kille i 15-års åldern.
Någonstans ifrån kommer en tordönsstämma som vrålar "Vad fan tror du att du gör, din jävla kukskalle, dra åt helvete med dig och det genast!". Inser att det är jag som skriker, killarna kommer av sig, stänger dörren och drar. Jag fixar det jag måste, tvättar händerna och är på väg därifrån när jag ser att de är kvar utanför, men de piper snabbt in i hissen när de märker att jag är på väg ut.
Jag stövlar fram till hissen, ställer mig i öppningen så den inte går att stänga och vrålar om respektlöshet, olagligt, idioter, gör aldrig om det, polisanmälan och väktare - de stammar fram ett "Förlåt då!" och jag byter hiss för att åka upp.

Lokes låttext rungar i mitt huvud "Rädd, jag är inte rädd, jag är inte rädd, nej jag är inte rädd, för var och en av oss som dödas ska tusen nya födas..."
Jag går in och handlar maten jag lämnat i kundkorgen, fixar ett telefonnummer till väktarna, ringer och anmäler händelsen till dem samt skaffar mig ett busskort.

Sedan, när Daniel hämtar mig med bilen och jag berättat för honom, då kommer skakningarna och gråten. Nog fan var jag rädd, vem skulle inte vara det, tre killar mot en tjej som redan har byxorna nere, vad som helst kan hända. Jag var rädd, men även arg och kränkt.
Men, de fick inte se min rädsla, jag tror till och med att jag skrämde dem lite tillbaka och det känns jävligt skönt mitt i alltihopa.

För hur skulle det varit om det suttit en tant som min farmor därinne, eller en tolvårig tjej eller någon annan som inte har en stark stämma, skådespelartalang och kan en massa fula ord?

Tusenmilafärd

Tänker att jag ska börja långsamt, leva efter talesättet "Även en tusenmilafärd börjar med ett steg". Ge mig själv tid och acceptera att vissa dagar blir det inte som man tänkt sig.
Hade ett samtal med en klok ung kvinna för ett tag sedan, som pratade om att man måste kunna förlåta sig själv, istället för att sparka på sig själv och förstora eventuella bakslag.

Mitt mål är att röra på mig fyra gånger i veckan, minst trettio minuter per gång. Självklart är det bättre med en timme varje dag, men då är det också lättare att tröttna, att skylla på tidsbrist, dåligt väder eller risken för att få en meteroit i huvudet.
Jag ska också göra mitt bästa för att utesluta mjöl och socker. Som ett första steg. Men de dagar då det inte går ska jag tänka att det är okej. Det tog ett antal år att skaffa sig dessa extra kilon, då kan jag inte räkna med att de försvinner på några månader.

Jag har hittills varit så rädd för att misslyckas så jag har inte vågat försöka, men då har jag lagt ribban på världsrekordshöjd och det är dömt att gå åt skogen.

Jag har provat Cambridge, LCHF, GI, köpt gymkort, anmält mig på träningsformer och startat med pass tre gånger i veckan. Det har hållt i sig i några veckor eller kanske en månad, sedan har jag gett upp och känt mig misslyckad.

Nu ska jag istället fokusera på det jag faktiskt gjort, på det positiva - och förlåta de gånger jag river eller gör övertramp.
Denna vecka har jag promenerat tre gånger mellan 30 och 50 minuter samt åkt skidor 45. Jag har undvikit mjöl och socker alla vardagar, till och med tackat nej till gofika. Heja mig!

Heja alla andra som försöker!

Drömtydning

Okej drömmarna, jag har fattat, det räcker nu! Budskapet är levererat loud and clear, mottaget, diariefört och under bearbetning.
Så nu kanske jag kan få sova i lugn och ro igen?

Första natten;
Jag är på vår fantastiska fäbodvall i Härjedalen, ett ställe jag alltid förknippat med lugn och ro. Bara det att nu har flera av släktingarna byggt om de små fina knuttimrade stugorna till vräkiga putsade stenpalats och jag tycker det är mycket märkligt. Rätt irriterad ska jag ta mig upp till husen för att fråga vad som farit i dem, men det har skapats en stor virvlande fors mitt på vallen och det enda sättet att ta sig till husen är att klamra sig fast och klättra längs de hala klippväggarna med virvlande vatten under sig...

Andra natten;
Jag är ute och kör bil och plötsligt smalnar vägen av så att det omöjligt går att möta en annan bil samtidigt som det blir fullt av virvlande och strömmande vatten på båda sidor av den smala lilla vägen. Naturligtvis får jag möte och den bilen vägrar att ge vika utan börjar pressa mig bakåt. Jag försöker febrilt backa utan att hamna i vattenmassorna som finns på båda sidorna av bilen...

Tredje natten;
Jag och en hel del andra människor är på en Finlandsfärja och vi står ute på däck. Denna färja är ungefär tre gånger så hög som en vanlig och av någon anledning så måste vi hoppa, ner i det virvlande vatten långt långt ner. Jag är livrädd, men någon lugnar mig och lovar att det går bra och att om jag bara hoppar så kommer de andra efter. Sedan knuffas jag ut och faller - länge - och landar till slut i vattnet, men ingen annan hoppar...

Tacktal

Januari och februari är ju de stora galornas tid, då människor får ta emot pris och hålla tacktal. Jag kommer aldrig få stå på en sådan gala så länge det inte uppfinns pris för bästa vardagstetrisspelare. Men det finns ju i alla fall människor jag vill tacka, utifrån min roll som professionell spelare av ovannämnda spel. När man spelar vardagstetris behövs det goda medspelare, människor omkring som ställer upp och hjälper till. Vi har turen att ha några sådana omkring oss, några vardagshjältar som vi försöker tacka men ibland kanske tar för givna.

Tack mamma för att barnen får komma till dig ibland och få semester från oss. För att du hittar på utflykter, ger dem vällagad mat och "mormor-sallad", kärlek och tid att bara vara. För att du har samma regler som oss och levererar tillbaka dem glada, mätta, rena och med nytvättade och lagade kläder! Det är värt mycket för oss och dem!
Och tack syster för att du leker med dem, lär dem spanska, älskar dem och förevigar deras liv med dina fina bilder!

Tack barnens farmor och farfar för att ni hämtar sonen en gång i veckan och ger honom det han vill ha i form av blodpudding, glass, lek med farfar, sagor av farmor och Bolibompa på datorn (i smyg för föräldrarna som inte låter honom titta på det!) Dessutom tack för att ni många gånger har räddat oss när allt kört ihop sig och tagit båda barnen, kommit hit och nattat eller lånat ut er bil.

Tack världens bästa fadder som har hämtat dottern en gång i veckan sedan hon började på förskolan för mer än fem år sedan och som går och rider med henne, något som ger både glädje och självförtroende. Förhoppningsvis för er båda!

Tack pappa för att du och din familj har haft barnen flera helger så att vi har kunnat fira bröllopsdagar och andra viktiga dagar. För att de har en naturlig plats i ert liv och hem och för att ni tänker på dem och bryr er.

Tack också "Ämil", världens bästa barnvakt, om man ska tro våra barn - och det är klart vi tror dem! Du har gett dem så mycket värdefullt och vi är väldigt glada över att du finns för dem.

Ett tack även till alla våra fina vänner, ni vet själva vilka ni är, som barnvaktar, lånar ut bilar, lär ut tapetseringskonst, promenerar, lyssnar och umgås med vår förvirrade men härliga familj.

Tack alla!

Så men inte skörda

När jag fick mitt fina lilla rum på Blåsenhus med namnskylt utanför dörren och allt så bestämde jag mig för att inreda det och skapa lite mysfaktor, för då skulle jag få vara kvar. Fick jag för mig. Det gick sådär, har idag packat ner tavlorna, blommorna och det andra pyntet tillsammans med de papper jag valde att spara - nämligen alla utvärderingar som visar på vilken fantastisk dramapedagog jag är. Ska njuta av att läsa dem dagar då jag känner mig låg.

Jag insåg när jag höll på att packa och fixa det sista att ett av problemen med att alltid ha korta jobb och vikariat är att man aldrig hinner njuta av det hårda arbetet man gör i början. På ett nytt ställe är det alltid massa saker man ska lära sig, rutiner man ska komma in i, lektioner man ska planera, kollegor att lära känna, nya datasystem och en hel del annat.
Efter ett tag kommer man in i ett flyt, när planeringarna sitter, man känner kollegorna och det bara rullar på. Man kan på något sätt skörda de frukter man sått.

Jag skulle vilja få vara lite längre på ett ställe, så jag hinner både göra i ordning landen, så, skörda och kanske till och med skörda flera år i rad. Jag vill vara en fast anställd trädgårdsmästare som kan vara med och påverka grödorna på längre sikt.

Nu står mitt arbetsrum i pappkassar i hallen i väntan på nästa växthus...

Omplantering

Full av energi drar jag igång projektet Plantera om blommor. Det går bra, det är skönt att äntligen få ge lite kärlek till de där varelserna som sett så ledsna ut en längre tid. Det blir fint. Blommor får nya krukor, ny jord, ny näring. Men efter en stund blir det jord överallt och krukorna räcker inte och golvet är täckt av jord och den sprider sig i huset när jag går och hämtar nya patienter till min operation och... jag orkar bara inte mera.

Detta händer gång på gång och har varit så ett tag nu. Jag startar projekt Tvätta bilen eller Sortera tvättstugan eller för all del bara Storstäd och så orkar jag en stund och sedan tar det bara stopp. Jag klarar inte av att slutföra, vill bara lägga mig i en hög och gråta. Och det gör jag väl i ärlighetens namn titt som tätt.

I denna stund kan jag inte se värdet i det jag faktiskt gjort utan jag fokuserar på det som är kvar, hur dålig jag är som inte klarar allt.

Omplanteringen var det bara att se till att klara av idag, då det bara är jag hemma, så ingen annan kan komma och avsluta och "rädda mig". Och det gick, de flesta blommorna i huset har nu fått nya krukor eller ny jord eller i alla fall lite kärlek och en näringspinne. Och köket är nästan återställt.

Nu kämpar jag med att acceptera att det där fick vara dagens projekt. Att jag inte måste göra något mera just idag. Att allt annat på listan kan vänta. Det finns en dag i morgon och då får jag också välja ett projekt - och det får räcka. Vad svårt det är, när man är van att hela tiden ha massor på gång, är det inte fyra jobb, studier och företag så är det barnen, hemmet, sociala aktiviteter och planering. Att tvingas acceptera att som det är just nu så orkar jag bara en sak om dagen, att erkänna det för mig själv och även nu också för er.

Ja, jag är slutkörd, ja, jag orkar inte mera nu...

Ja, jag önskar att någon kommer hit och ger mig lite ny jord, en ny fin kruka, en näringspinne och kärlek.

I morgon startar en ny match i vardagstetris

I morgon börjar vardagen igen, efter mer än två veckors julledighet. På ett sätt är det skönt: att få tillbaka lite rutiner igen, inte behöva ägna så mycket tid åt mat, disk och allmänt plock samt att faktiskt få lite egen tid. På ett annat sätt är det tråkigt, då är man återigen hänvisad till helgerna för att kanske hinna göra något roligt och mysigt med sina barn - samtidigt som man också ska hinna komma ifatt tvättberget, matlådebehovet och en acceptabel nivå i hemmet.

Idag var vi på skidutflykt "På StorGreta", som den yngste sa. Det var imponerande att se dem kava sig runt spåret, som ändå var nästan 3 kilometer. Och Tyra peppade mig i nerförsbackarna: "Böj på knäna mamma och susa ner, det är roligt!". Själv har jag knappt stått på ett par skidor sedan barnen föddes, men det var skönt, så jag tänker mig att jag ska försöka ägna mig åt det ibland. Kanske även utan barn, så man får upp lite högre hastighet.

Annars har jullovet bjudit på ömsom vin, ömsom vatten - bildligt talat då, eftersom jag trots allt är nykterist. Inledde ledigheten med en kryssning med goda vänner, mycket mysigt och en skön start. God mat, trevligt sällskap, bra shopping av Muminprodukter samt 23 timmar när man inte kunde göra så mycket mera än "bara vara".

Sedan var det jul, den firades hemma, något vi beslutat oss för efter en hektisk jul för några år sedan då vi försökte hinna med alla och bara blev stressade. Nu firar vi hemma hos oss och de som vill fira med oss är varmt välkomna hit. Det är skönt både för barn och vuxna, vi får göra julen på vårt vis och prioritera det vi tycker är viktigt. Som dans kring granen, något som barnen flera år värdesatt mer än julklapparna.

Efter jul åkte barnen med mormor upp till Hälsingland och vi fick några dagar av tid att fixa, sortera och hinna med allt det där man aldrig hinner kombinerat med vila, minifilmfestival och sovmorgnar samt lyxen att slippa laga mat om man inte är hungrig. Tyvärr spenderade jag två av dagarna i ett mörkt rum med migrän, men det är väl kroppens sätt att tackla att det blir lite lugnare efter en hektisk period.

Nyårsfirandet inleddes med att vi fick barnen tillbaka och fortsattes sedan med middag här hemma med kompisar och två barn som höll ut till tolvslaget och såg fyrverkerierna som de längtat efter. Sista veckan har vi försökt kombinera roliga saker hela familjen med sortering av hemmet inför vardagens tetris som startar i morgon.

En vardag som jag ännu inte vet hur den ser ut, jag har jobb till den 20/1, sedan har jag studier som släpar och ett företag jag borde ägna lite tid och kärlek åt, men ingen säker inkomstkälla. Så, om någon har idéer eller förslag så mottages de tacksam.

Ägnade en sömnlös natt åt att räkna ut att jag de senaste 15 åren har haft 19 jobb, bott på 14 ställen, gift mig, skaffat två barn, startat företag med allt vad det innebör av bokföring och annat samt pluggat minst tre år. Är det konstigt att jag känner mig rätt slut och sjukt omotiverad att skaffa mig ett 20:e jobb?

Färskt år

Nytt år - nya möjligheter!
Har inte avlagt några nyårslöften, men får jag önska mig något inför det nya året så är det att få tid till att ta hand om mig själv och min familj och mitt hem.
Måste bara fundera ut vem som ska försörja mig under tiden, jag skulle verkligen vilja unna mig en lugn vår utan en massa måsten.

 

Önskar er alla samma sak! Gott Nytt År!