Barnfritt

Är det hemskt att medge att det ska bli skönt att ha barnfritt i fem dagar? Att jag ser fram emot att slippa tjata på barn på morgonen, slippa utdragna nattningar och att få äta varm mat utan att berätta sagor eller hitta på trick för att få i barnen mat de egentligen tycker om. Är jag en fruktansvärd mamma när jag erkänner detta?
Självklart kommer jag sakna dem och tänka på dem flera gånger i timmen, men tanken på att ha sängen för mig själv utan snarkande hostande elvispar eller plåster är väldigt lockande. Att äntligen kunna ta tag i arbetsrummet och få sortera och organisera i min egen ordning utan två små hjälpredor som omorganiserar eller ser allt som leksaker är otroligt skönt! Och att slippa spela vardagstetris och stressa från jobbet, dra hem trötta ungar och laga mat medan de gnäller av hunger eller febrilt jaga barnvakt och sedan hämta om möjligt ännu tröttare barn som inte får somna i bilen på vägen hem för då blir det en överjävlig nattning är fantastiskt!

Men bara om några dagar kommer jag nog skriva om hur fina de är och vad jag saknar att höra deras skratt när de leker, eller när storasyster "läser" för lillebror eller hur de snusar från andra sidan väggen. Eller alla vackra teckningar jag får varje dag eller alla gånger de kryper upp i knäet och pussas och kramas eller våra sångstunder i bilen på vägen hem eller mina hjälpredor i köket eller... Mina fina barn!

Superpedagogen

Gode Gud giv mig styrka nog att fortsätta vara superpedagog även när jag lämnat jobbet och träffar de två som jag egentligen tycker är finast på jorden! Idag räckte orken i alla fall till att göra en brasa när vi kom hem och sedan fixa varma mackor och the som vi picknickade med framför kaminen. Trots att ingen av barnen ville gå hem när jag kom, även om de satt påklädda i hallen och var sist kvar av alla! Och trots pedagogens uppmuntrande "T hade 37,5 när vi tog tempen på henne (det är väl inte feber, eller?) och hon har varit trött på eftermiddagen och M kraschade också innan mellanmålet och återhämtade sig inte riktigt." Varför säger de så? När man kommer rusande i sista minuten från jobbet, med smaken av det dåliga mamma-samvetet i munnen för att barnen är sist, inte får ha sportlov och dessutom kanske är i hostigaste laget för att vara där. Tror de inte att vi hade önskat att det gick att lösa på annat sätt, men det går inte alltid att trolla med knäna! Just nu kan ingen av oss vara hemma och vi har redan blandat in tre olika närstående som hämtar denna vecka för att vi ska få ihop det.
Men nu var det styrkan att vara superpedagog jag skulle skriva om. När barnen började tjorva om maten trots att jag vet att de egentligen tycker om den då flög pedagogen ut genom skorstenen och lämnade kvar ett trött och surt gammalt träsktroll som drog filten över sig och somnade i massagefåtöljen. Sådana gånger är det tur att det finns två föräldrar, så den andre kan kliva in genom ytterdörren och ta över läggningen och man själv kan få grymta över diskmaskinen istället för att ta ut något på barnen.

Tränar förresten på att vara "good enough" istället för att hela tiden topp-prestera men det är inte helt lätt, resultatet är en mängd bulor i pannan efter den höga ribban.

Nu bör jag sova så mina pass i morgon blir lika bra som de idag. Jobbar hårt för att göra mig oumbärlig, eftersom jag så hemskt gärna vill jobba just på detta ställe.

TV-tankar

Det gäller att fundera ut om jag har något att säga, innan jag sätter mig ner och skriver. Jag vill inte att denna blogg ska bli något slags forum för allmän mun-diarré med press att dela med mig av minsta lilla som händer i mitt liv och uppdatera tio gånger om dagen. Det finns tillräckligt många sådana bloggar.

De senaste dagarna har jag hamnat i diskussioner och funderingar kring barn och teknik/media. Jag vet att jag är extrem, men jag blir lite mörkrädd när förskolor ger iPads till ettåringar. Vad ska de med dem till? En ettåring behöver få träning i att interagera med andra människor och de ska få leka, inte sitta stilla och pilla på en teknisk apparat. Jag blir också bekymrad när jag träffar på barn som bara tänker på och pratar om Super Mario, som är helt fixerade av detta och uppenbarligen tillåts vara det av sina föräldrar. Eller när lågstadiebarn anger Harry Potter, Sagan om ringen, Armageddon och Star wars som sina favoritfilmer och jag är den enda som säger Saltkråkan eller något av Astrid Lindgren.

Jag kan förstås inte säga att andra föräldrar gör fel, men jag kan för mitt liv inte förstå hur de tänker? Varför ska barnen titta på TV varje dag? Eller sitta framför dataspel? Vad ger det dem som de inte kan få genom lek eller bokläsning? Vi får ofta höra att vi har sådan tur för våra barn leker så bra med varandra och med andra barn. Att de sätter igång lekar bra och är sådana fina "lekledare". Vi är verkligen jätteglada för det, men jag tror att det beror på att vi har valt bort TV:n från deras liv i stor utsträckning. De inte är vana vid att passivt ta emot historier, utan de har tränat på att själva skapa historier i leken sedan de var små. De lyssnar på sagor och berättelser, men medan de gör det kan de rita egna bilder eller leka det de hör. De blir aktiva i sitt lyssnande och lär sig skapa på egen hand. Flera gånger när vi har hämtat treåringen från lekskolan så får vi komma in och vänta, för han kör dockspel för resten av barnen, pedagogerna och några föräldrar. Han är tre år gammal och bygger upp världar där han berättar och spelar upp samtidigt inför publik. Helt magiskt tycker jag och mitt mammahjärta (och dramapedagoghjärtat också) svämmar över av stolthet.

Det jag undrar nu är hur jag ska göra för att undvika att mina barn utsätts för medier och filmer som de inte behöver och dessutom är alldeles för små för? För nu är de äldre, de är hos kompisar själva och där kan jag inte ha koll på om de tittar eller vad de tittar på. Och det är svårt att få andra föräldrar att förstå vår inställning, att respektera den utan att de själva känner sig påhoppade för att de låter sina barn titta på TV eller spela dataspel. Och mina barn är förslagna, det märkte jag en kväll när jag hämtade dem hos barnvakten och hittade dem framför Bolibompa - något de sagt att de tittade på varje dag hemma! (För er som inte vet så kollar våra barn bara på TV på lördagar och då bara på filmer som vi har valt.) Jag vill ha kvar mina fantasifulla, leksugna, kreativa barn som skapar så mycket härliga (och totalstökiga!) lekar. Jag vill att de ska leva kvar i Astrid Lindgrens värld där lek är det absolut viktigaste!

Vridna värderingar

Jag hörde något så idiotiskt igår så jag lyckades förtränga det när jag skrev på kvällen men i morse poppade det upp igen. Politikerna i en kommun hade lagt förslag om att unga skulle få jobb, med lägre lön och viss handledning, för att de skulle ha en chans att komma ut på arbetsmarknaden. Förslaget i sig är väl okej, men det var när de kom till vart dessa jobb skulle vara placerade som jag höll på att köra i diket av ilska. Naturligtvis skulle specialtjänsterna finnas inom barn- och äldreomsorgen.
Är det ett bra sätt att höja statusen för dessa viktiga yrken, att säga att vilken arbetslös outbildad ungdom som helst kan gå in och jobba där? Redan nu finns det alldeles för många som tänker att de kan jobba lite extra på dessa arbetsplatser, medan de väntar på att komma på vad de egentligen vill göra med sina liv, om detta tänkande uppmuntras genom sådana här åtgärder kommer det dyka upp ännu flera skandaler liknande Carema och våra barn kommer att lämnas i händerna på människor som inte vet något om vikten av lek eller barns utveckling.
Jag skulle vilja hävda att omsorgen om våra barn och gamla är bland det finaste och viktigaste man kan ägna sig åt, att det borde krävas ordentlig utbildning och/eller gedigen erfarenhet samt ge en riktigt hög lön!

Vill man ha jobb som okvalificerade ungdomar kan utföra till lägre lön kanske politiker vore något att tänka på... Där kan det i alla fall inte bli sämre!

Drömmar av timmer...

Undrar om jag har något att säga idag? Känner mig så full av tankar och funderingar att det sitter som en kork och det är frågan om det kommer att bli ketchupeffekten om jag försöker få ur mig något.
Det finns ett hus som är till salu, jag som hade lovat mig själv att inte titta på flera hus på ett antal år när vi började renovera och ordna här hemma. Just då kom Huset ut på marknaden. Huset som tillhör en familj som står mig nära, ett hus med massa minnen och som jag känner mycket starkt för. Dessutom världens finaste hus, med alla de detaljer jag tycker är viktiga -synliga takbjälkar, spegeldörrar, kakelugn och spröjsade fönster - samt en lillstuga där jag kan ha min B & B-verksamhet samt hantverksförsäljning och skrivarstuga på vintern. Och en sagolik trädgård, som jag vet hur man sköter, då jag bott på gården några år.
Någon som vill skänka lite pengar till det behjärtansvärda projektet att låta mig få mitt drömhus? För haken är förstås priset, denna dröm kostar, och det är ingen summa jag kan trolla fram med min osäkra jobbframtid.
Men jag vill så starkt, jag önskar så intensivt att det är konstigt att det inte växer fram en skattkista ur jorden.

Det är några av tankarna i huvudet denna måndagnatt. En annan är när mina fina gymnasieelever ska inse exakt hur fina de är och skaffa sig en självkänsla och ett självförtroende som matchar? Framför allt tjejerna är så osäkra och tar inte den plats de är värda fast jag kan se att de har så mycket att ge. Är glad att jag får finnas där för dem ett tag i alla fall och hoppas att jag kan göra åtminstonde en liten skillnad.

Det blev ingen ketchupeffekt, är nog för trött för att kunna skriva mera. Får återkomma en annan dag.

Med önskan om en god natt till er alla!

Stopp i klosslådan

Idag insåg jag vilket komplicerat liv jag har levt de senaste åren, sysselsättningsmässigt, då hon på a-kassan bad mig skriva ett brev och berätta hur det har sett ut sedan 2005, då jag senast hade heltidstjänst. Fast jag har haft långt mer än 100% sysselsättning de senaste åren så förstår jag ju att jag inte kommer att passa in i deras fyrkantiga mallar, jag passar inte i den samhälleliga klosslådan helt enkelt. Och då får man skriva brev och förklara.
Då gäller det bara att minnas. Vad har jag egentligen gjort? Finns det intyg på allt? Vart ligger de? Vem ska jag ringa, det gäller ju att komma ihåg vad man har gjort för att veta vem man ska kontakta för att få det intygat.
Alla dessa intyg, regler och mallar, hur många människor passar egentligen in i dem? Hur många i dagens Sverige får ett jobb direkt efter gymnasiet som de sedan behåller tills de får en guldklocka eller sparken och kan läggas i det fyrkantiga hålet i Arbetsförmedlingens klosslåda ihop med de andra klossarna? Ganska få tror jag. Jag tror att vi är flera, vi som har konstiga former som sticker ut här och var och som gör att vi inte passar i hålet. Vi som har jobbat på projekt eller tillfälliga anställningar, varit arbetslösa en period, men inte velat ligga till last så därför passat på att plugga lite - eller folk som har kombinerat föräldraledighet med studier och kanske lite extrajobb eller deltidsjobb eller så. Vi krångliga, som vill prioritera familjen, men ändå se till att vara sysselsatta, fast inte på ett och samma ställe.

Ska till Arbetsförnedringen, jag menar Arbetsförmedlingen, senare idag, mellan två av mina fyra jobb.  Ska bli spännande att se om de har utvecklats sedan sist. Då fick jag, som dramapedagog, inte tillhöra kultur-delen, utan blev inskriven på bygg-sektionen. Bygg!!! Okej att vi bygger broar mellan människor, men de är metaforiska!

Då jag har fyra arbetsplatser denna termin, så känns det här med arbetslös inte som något stort problem, men eftersom vi lever i ett fyrkantigt samhälle och jag har sagt upp mig från en tjänst, så måste jag ställa mig till arbetsmarknadens förfogande och straffas genom avstängning från a-kassa ett visst antal dagar. Dessutom kommer jag ses som ett problem eftersom jag är deltidsarbetslös! Det är nästan värre än att ligga samhället till last på heltid. Förmodligen kommer de också tvinga mig att söka tjänster som barnskötare i Kiruna och Karlskrona, eftersom jag har jobbat på förskolor och det gäller att vara beredd att flytta. Håll tummarna för att Daniel samt min bonusdotters två andra föräldrar får jobb i den staden också då!
Jag har en känsla av att en handläggare kommer att få lite flera gråa hår idag!

Nu ska jag ta mig i kragen och förbereda mig för dagens arbete.