TV-tankar

Det gäller att fundera ut om jag har något att säga, innan jag sätter mig ner och skriver. Jag vill inte att denna blogg ska bli något slags forum för allmän mun-diarré med press att dela med mig av minsta lilla som händer i mitt liv och uppdatera tio gånger om dagen. Det finns tillräckligt många sådana bloggar.

De senaste dagarna har jag hamnat i diskussioner och funderingar kring barn och teknik/media. Jag vet att jag är extrem, men jag blir lite mörkrädd när förskolor ger iPads till ettåringar. Vad ska de med dem till? En ettåring behöver få träning i att interagera med andra människor och de ska få leka, inte sitta stilla och pilla på en teknisk apparat. Jag blir också bekymrad när jag träffar på barn som bara tänker på och pratar om Super Mario, som är helt fixerade av detta och uppenbarligen tillåts vara det av sina föräldrar. Eller när lågstadiebarn anger Harry Potter, Sagan om ringen, Armageddon och Star wars som sina favoritfilmer och jag är den enda som säger Saltkråkan eller något av Astrid Lindgren.

Jag kan förstås inte säga att andra föräldrar gör fel, men jag kan för mitt liv inte förstå hur de tänker? Varför ska barnen titta på TV varje dag? Eller sitta framför dataspel? Vad ger det dem som de inte kan få genom lek eller bokläsning? Vi får ofta höra att vi har sådan tur för våra barn leker så bra med varandra och med andra barn. Att de sätter igång lekar bra och är sådana fina "lekledare". Vi är verkligen jätteglada för det, men jag tror att det beror på att vi har valt bort TV:n från deras liv i stor utsträckning. De inte är vana vid att passivt ta emot historier, utan de har tränat på att själva skapa historier i leken sedan de var små. De lyssnar på sagor och berättelser, men medan de gör det kan de rita egna bilder eller leka det de hör. De blir aktiva i sitt lyssnande och lär sig skapa på egen hand. Flera gånger när vi har hämtat treåringen från lekskolan så får vi komma in och vänta, för han kör dockspel för resten av barnen, pedagogerna och några föräldrar. Han är tre år gammal och bygger upp världar där han berättar och spelar upp samtidigt inför publik. Helt magiskt tycker jag och mitt mammahjärta (och dramapedagoghjärtat också) svämmar över av stolthet.

Det jag undrar nu är hur jag ska göra för att undvika att mina barn utsätts för medier och filmer som de inte behöver och dessutom är alldeles för små för? För nu är de äldre, de är hos kompisar själva och där kan jag inte ha koll på om de tittar eller vad de tittar på. Och det är svårt att få andra föräldrar att förstå vår inställning, att respektera den utan att de själva känner sig påhoppade för att de låter sina barn titta på TV eller spela dataspel. Och mina barn är förslagna, det märkte jag en kväll när jag hämtade dem hos barnvakten och hittade dem framför Bolibompa - något de sagt att de tittade på varje dag hemma! (För er som inte vet så kollar våra barn bara på TV på lördagar och då bara på filmer som vi har valt.) Jag vill ha kvar mina fantasifulla, leksugna, kreativa barn som skapar så mycket härliga (och totalstökiga!) lekar. Jag vill att de ska leva kvar i Astrid Lindgrens värld där lek är det absolut viktigaste!