Tankestorm

Idag skulle en fantastisk person ha fyllt 48 år. Tyvärr fick hon och vi aldrig uppleva hennes 48:e födelsedag och det gör att det känns extra tomt idag. Hålet blir lite större och det smärtar mera.
Hennes motto var "Ingenting är omöjligt, vissa saker tar bara lite längre tid." och är det något jag verkligen vill så är det att försöka leva efter denna devis och sprida hennes positiva livssyn vidare.

Därför känns det extra tråkigt att just nu vara så fylld av tunga tankar och tvivel, det känns som om jag sviker inte bara mig själv utan även henne och hennes underbara barn som blev kvar och som jag älskar mycket. Förlåt, men just nu är det bara för mycket. Stort blandas med smått, det mesta värdsliga ting, men när allt pressas in i min kropp så blir det bara överfullt och jag känner att jag exploderar, jag räcker inte till, det rinner över.

Vardagstetris med byggkaos inne på femte veckan, trasig bil som kommer kosta för mycket att laga men fortfarande är belånad, låne/hyrbilskarusell, make på konferens, vän med plötsligt dödsfall i familjen, annan vän som är sjukskriven men inte velat störa, miljoner fix med bygget trots entrepenör, betygssättningskrav från ena jobbet, egen tokhög prestationsribba på det andra parat med konstant värk i huvud, axlar och nacke och en oro över hur våren ska se ut börjar ta ut sin rätt.

Vad spelar det för roll att jag är en fantastisk dramapedagog som får lysande utvärderingar när det inte går att få ett fast jobb och till och med universiteten skär bort de estetiska ännena från sina lärarprogram. När blivande grundskollärare som alla ska vara ansvariga för klasser inte får lära sig hur man rent praktiskt hanterar en grupprocess samt får alla elever att känna sig trygga och må bra i skolan -något man kan åstadkomma genom drama. Vad spelar det för roll att drama är världens bästa verktyg när det inte är ett eget ämne och när den stora massan tror att det är teater och är rädda?              

Vill vi verkligen ha den här världen som vi skapat, där barn och unga mår allt sämre i sina större klasser, där fritidshemmen blivit förvaring och där vi stämplar  barnen med olika bokstavskombinationer istället för att erkänna att skolsystemet borde få IG (eller F) för att det bara passar vissa.

Är det okej att så många människor är sjukskrivna eller håller på att jobba ihjäl sig medan väldigt kompetenta personer kör taxi eller kollektivtrafik, är arbetslösa eller slussas ut till Fas 3? Är människor en utbytbar resurs eller vill vi se varanda som unika individer med olika kunskaper?
Jag blir så ledsen och arg av att se kreativa, empatiska och ambitiösa människor gå i väggen eller må dåligt för att de för länge försökt trolla med knäna och upprätthålla god kvalitet trots ständigt minskade resurser.

För att inte tala om vår förbannade vana att döma folk efter utseende, att låta våra fördomar styra vårt bemötande av andra och vårt stora behov av att stoppa våra medmänniskor i fack. Möt varandra med ett öppet sinne istället och tänk "Vad kan jag lära mig av den här personen?".  Och hjälp varandra, så kanske vi får ett samhälle som präglas av Ninas motto trots allt - då kanske ingenting blir omöjligt!

Lekkompisar

"Vill du leka med mig?"
När man är barn är det så enkelt, den frågan kan till och med ställas mellan barn som inte pratar samma språk och sedan är leken i gång och de är vänner!
Barn hittar varandra, de leker en vecka på charterhotellet, en helg på campingen eller några timmar i bollhavet på Finlandsfärjan, de blir bästa vänner för att nästa dag hitta en annan bästa vän - det finns ju plats för flera!

Men hur gör man när man är vuxen? Det är inte lika lätt att gå fram och fråga, det har kommit en massa rädslor och prestige och "så gör man väl inte" emellan. Så länge man rör sig i sina gamla cirklar är det väl okej, men vad händer när man flyttar, byter jobb eller får en ny roll i livet?
Rollen som mamma till exempel. Om man är den första i bekantskapskretsen som får barn eller den sista?

Helt plötsligt står man där och har en massa ledig tid, på dagarna, när alla andra jobbar. Man är lagom förvirrad över den nya vändning som livet har tagit och den nya personen man ska lära känna. Man ska landa i detta,  hitta sig själv i det nya och dessutom hitta nya vänner. Någon som vill leka med en. Det är inte det lättaste och det är heller inte helt lätt att säga "Jag känner mig ensam, jag har ingen att vara med."
För man ska vara så himla social, man ska ha ett liv fyllt av lattefika, babysång, öppna förskolor, barnvagnspromenader och babysim.
Men om man inte har det då?
Hur ska man då våga fråga "Vill du leka med mig?"

Mitt tips är; gå fram och fråga. Tänk som Pippi "Såhär brukar jag göra och det brukar bli så bra så!"

"Good-enough"

Kaos ute, kaos inne, kaos i hjärta, kaos i sinne.
Och sådana som mig behöver ordning och reda, lugn och ro och harmoni.
Jag jobbar intensivt på att stå ut, inte bli stressad och tänka att det bara är tillfälligt - men hur många år går det på "tillfälligt"?

Något annat jag jobbar på är att kunna göra saker bra, men inte nödvändigtvis bäst. Att kunna räfsa löv och acceptera att det blir några kvar, att slipa en möbel och inte behöva göra det trärent när det ändå ska målas över igen, att ha ett dramapass där alla deltagare mår bra och har kul men utan att knäcka mig själv på vägen. Och att vara en bra person, vän, mamma, hustru och så vidare - inte nödvändigtvis världens bästa. Det handlar om att vara "good-enough", att det ska vara så svårt att förstå.

Har man som jag en neurologisk sjukdom - som inte syns, men känns - då är det nog ännu viktigare att kunna sätta en gräns för sig själv, att känna att man duger även om man inte orkar lika mycket som alla andra och att sätta ribban så att man orkar.
Men det är klart att det hela späs på av en rädsla att folk ska tycka att man är lat, slarvig eller ohjälpsam. Det syns ju inte utanpå hur fruktansvärt ont jag får av att räfsa löv mer än en timme, eller slipa med slipmaskin eller göra andra monotona ovana rörelser.

Så nu sitter jag i massagefåtöljen, med dåligt samvete, värkande armar, nacke och händer och en känsla av värdelöshet - och försöker hitta omprogrammeringsknappen. Ctrl + alt + delete kanske?