måndag 11 maj 2020

Bäst före eller minst hållbar till?

Är det verkligen så att människor har ett bäst-före-datum?
Maken kom hem för någon månad sedan och sa "Jag läste att det finns forskning som visar att man är körd på arbetsmarknaden efter 40!". Det var menat som en uppmuntran, han ville visa att det inte är mitt fel att jag inte fått något av de över 45 jobb jag sökt. Det är ett systemfel.
Jag blev inte särskilt uppmuntrad, snarare väldigt sänkt faktiskt. För en människa som fyllt 40 (eller som jag 45) har ju över 20 år kvar att jobba, samt minst 20 års arbetslivserfarenhet. De flesta av oss är förbi barnafödande, småbarnsdimma och vabbande. Vi har en massa erfarenhet och kunskap som vi samlat på oss genom åren. Och vi har förhoppningsvis landat i oss själva och vet vad vi vill och kan samt vad vi behöver utveckla.

Jag vill inte riktigt acceptera att det ska finnas ett bäst-före-datum på människor.
Och verkligen inte att jag skulle ha passerat det. Med fem år...
Om vi börjar tänka så förlorar vi så mycket kunskap och kompetens som folk har. Vi förlorar personer som vet hur man gjorde förut, som vet vad som redan provats och inte fungerat, som har sin kunskap i ryggmärgen, i händerna, i kroppen - såväl som i hjärnan - för det är levd kunskap, den är använd och beprövad och vidareutvecklad.

Jag hade förmånen att få samtala med både farmor och mormor innan de gick bort, samtal som jag spelade in och därför kan lyssna på i efterhand. De var båda över 80 men besatt så mycket klokhet och så mycket insikter värda att ta vara på.
Båda var stolta yrkeskvinnor som satte stort värde på det jobb de gjort under sin livstid. Mormor var min egen privata sjukvårdsrådgivning, både när det gällde barnen och mig själv. Hennes kunnande som sjuksköterska försvann inte för att hon gick i pension.
Hade jag frågat farmor så kunde hon fortfarande stenografera och rabbla lönetabeller, hon kom ihåg vartenda namn på de chefer hon haft (trots sin demens) och pratade med sådan stolthet om det arbete hon utfört och de kurser hon gått. På kvällstid, efter sitt heltidsjobb, för min farmor slutade aldrig lära sig nya saker. Hon utvecklade ständigt sin kompetens långt efter att hon pensionerats.
Dessa två fantastiska kvinnor hade verkligen inget bäst-före-datum!

Efter över 20 år som dramapedagog känner jag mig väldigt trygg i den rollen. Jag känner att jag kan yrket, jag vet hur jag ska göra när jag möter nya grupper och jag behöver inte ha 4 olika planeringar (en för varje eventualitet) som jag hade i början. Jag planerar självklart fortfarande, men jag kan känna av en grupp direkt och är inte rädd för att slänga hela eller delar av planeringen och göra något annat om gruppen behöver det. Den säkerheten och tryggheten hade jag inte som nyutexaminerad.
Jag har också arbetat på en mängd olika arbetsplatser så jag vet att jag snabbt kan komma in i ett nytt jobb och lära mig nya arbetsuppgifter. Inga utmaningar skrämmer mig, för jag vet vad jag kan och viken kompetens jag besitter.

Vill vi ha ett samhälle där människor räknas ut innan de ens har jobbat hälften av den tid vi förutsätts klara av? Man pratar om att höja pensionsåldern till 67 eller 70 år, men om man är körd efter 40, varför ska man då tvingas jobba så länge?

Jag vet att jag inte passerat bäst-före-datum, jag är minst hållbar till 2039.
Men jag är hållbar bara om jag behandlas på rätt sätt.
Inte om jag utnyttjas av chefer med snedvriden människosyn eller hamnar i organisationer som ser medarbetarna som utbytbara kuggar.
Inte om jag skuffas undan i ett mörkt hörn med en "Makulerad"-stämpel i pannan.
Inte om jag glöms bort eller körs över.
Men under rätt förhållanden är denna människa hållbar i minst 20 år till. Så passa på att anställ henne innan någon annan hinner före...







tisdag 28 april 2020



Jag brukar försöka tänka på citatet ovan när jag möter människor. 
Inte vara så snabb på att döma eller tänka att jag vet hur någon har det.
Utgå från att alla gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar.
Välkomna alla och ta reda på vad jag kan göra för dem.
Vara snäll, helt enkelt.

I min kanske naiva världsbild så tänker andra människor också så här.
Det står ju både i Bibeln och i Bamse - att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Och alla har väl läst antingen den ena eller den andra, eller kanske båda.
 
Gissa om jag blivit besviken, ledsen och sårad många gånger!
Det visar sig att det finns många som inte tänker så här.
Vissa smällar blir dock hårdare än andra, de som kommer från någon jag verkligen trodde jag kände, som jag var helt övertygad delade denna syn och tänkte likadant.
 
Ibland gör livet så ont - så orden bara försvinner.
Det känns svårt att förstå vart jag ska hitta kraft för att gå vidare. 
Jag har alltid varit en överlevare, ett maskrosbarn, en som kommer igen och igen och igen. 
Men hur många gånger ska jag orka plocka upp bitarna 
och få ihop dem till en något sånär fungerande människa igen? 
Hur många gånger är det rimligt?
©Jenny Momquist
©Jenny Momquist

Oftast är det lättare när det bara är ett plan som värker
men så fort det är flera tar det mer kraft och energi. 

Just nu gör det ont på många plan, fler än jag egentligen klarar av.

Försöker fokusera på det fina, det fungerande, det som ger kraft.
Sitta på en klippa med familjen och höra havet.
Krypa i mossan och fotografera allt som spirar och växer.
Upptäcka trädgården igen.
Skapa saker med mina händer och min fantasi. 
Solskenet som värmer.
Fina ord och möten med människor som betyder något på riktigt.
Vi ses på andra sidan av allt detta.
Men kom ihåg;
Alla kämpar vi med något - synligt eller osynligt - så var snälla! Alltid!
(Och tänker ni inte vara det, håll er på replängds avstånd från mig, för jag klarar inte mera nu.)


måndag 22 juli 2019

Att skriva eller inte skriva, det är frågan?

Jag hittade en text i datorn, skriven för ungefär ett år sedan. Publicerar den idag, när jag faktiskt tagit mig tid att åka iväg själv, för att skriva. I vacker miljö, på Häringe slott. Håll till godo!

Jag är en person som älskar att skriva.
Jag mår bra av att skriva.
Jag tycker om att skriva.
Jag behöver skriva.
Jag lever genom att formulera bokstäver till ord till meningar till stycken till kapitel.
Att skriva är att andas, att älska, att äta, sova och existera.

Ändå förblir pappret tomt. Jag sätter mig inte vid datorn. Jag ger inte mig själv tiden.
Jag ska bara… Först måste jag… Efter att jag… Sedan behöver jag ju…

Och jag känner hur jag krymper. Hur det där som en gång var jag skrumpnar bort som de kantareller som aldrig hittades i skogen. Hur min person blir lika bortglömd som den där tomten som alltid blir kvar vid undanstädandet av julen - och som förvånat intar sin plats bredvid påskharen några månader senare.

Någonstans på vägen har jag helt tappat bort mig själv. Jag är van att vara vilse, är född utan lokalsinne så jag är bra på att fråga mig fram, att läsa kartor och att improvisera eller vara nöjd på det ställe jag råkar hamna - även om det inte var dit jag skulle. Men på alla mina vilse-turer har jag i alla fall varit säker på vem jag är. Nu är jag borta och det skrämmer mer att vara vilse inuti än att vara vilse på jorden. För vem ska jag nu fråga?
Någonstans på vägen har jag helt tappat bort mig själv. Jag vet inte längre vem jag är, vad jag tycker om, vad jag mår bra av, vad jag vill göra, säga och berätta. Därför förblir pappret tomt, vare sig jag försöker skriva eller måla eller på annat sätt uttrycka mig - något som förut varit enkelt, livsnödvändigt och självklart.

Om man är vilse är ett bra tips att försöka leta sig tillbaka till ett ställe där man känner igen sig. Att utgå från en plats man känner till och leta sig vidare därifrån. Ett år senare inser jag att det var vad dagarna i fjällen med familjen förra året handlade om. Jag sökte mina stigar, mina fjäll, mina fotspår - vägar jag kan vandra i sömnen om det behövs. Jag ville mina renar, lämlar och myskoxar. Ville min hängbro, min fjällbäck, min luft och min fiskhålsgrav.
Och där bland rösade leder, smältande skarsnö och krokiga fjällvägar skymtade jag henne. Hon som jag vet var jag, hon som jag saknat. Hon som jublande sprang nerför fjället eller satte sig på skidorna och lät dem ta henne nerför tills en snödriva satte stopp för farten. Hon som hade orden, leklusten och fantasin. Hon som visste att om hon inte använde sig av sin förmåga att uttrycka sig, att sätta ord eller bild eller form på tankar och känslor - så blev hon sjuk. Hon dök upp där, kröp fram som ett djur, för att skarsnön kanske skulle hålla - och konstaterade skrattande att det gjorde den inte - när hon plötsligen var nersjunken till midjan. Hon hjälpte våren genom att hacka loss stora sjok med snö och slänga i den virvlande bäcken. Hon återfann godispunkterna från sin barndoms fjällvandringar, där energi fylldes på i form av russin och nötter.

Några pusselbitar upphittade.
Jag behöver fjäll.
Jag behöver frisk luft.
Jag behöver åka med fönstren nervevade över Flatruet med jojk i bilhögtalarna och himlen som närmsta granne.
Jag behöver ligga på en stenig strand och titta på fjället på andra sidan vattnet och höra barnens skratt medan de kastar macka med varierande resultat.
Jag behöver varm choklad och ostmacka på stock och sten - med ljudet av fjällbäckar som lunchorkester.
Jag behöver en nyfiken räv och barnens glädje över att den kom så nära.
Jag behöver skrika MITT FJÄLL var femte minut.
Jag behöver kameran, behöver se världen genom dess lins, fokusera på det vackra, det annorlunda, det som vill säga något - en hjälp att skärma av men samtidigt ta in.
Jag behöver friheten.

Plötsligen behövdes varken karta eller kompass för att veta var jag skulle eller var jag ville. Fötterna gick av sig själva och dimman som funnits i hjärnan så länge lättade. Men ska det verkligen krävas en resa 70 mil bort för att komma ihåg vem man är? Och nu är det snart ett helt år sedan resan och jag är fortfarande borttappad.

Hitta din egen röst, säger hon. Absolut, vems röst skulle jag annars använda. Min röst är ju den enda jag har. Min röst har alltid varit användbar, den har ropat slagord i demonstrationståg långt innan jag förstod vad det var vi skrek. ”Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet” - det rimmade, så mycket förstod jag, men vad det egentligen betydde har jag ingen aning om, än idag kan jag erkänna. Då var det lättare att förstå ”Ropen skalla - daghem åt alla”, dagis gick ju jag på, det var ett bra ställe, även där var det viktigt med en röst - så inte Panchito, Frej, Oskar och de andra tog för mycket plats och försökte bestämma över oss. Denna röst fortsatte upp i skolan. Fröken tyckte nog att jag och Tove använde våra röster lite väl mycket. Men vi hade ju så mycket att säga.
Min röst har alltid stått upp för de svaga, protesterat mot orättvisor och varit tvärtemot. Många gånger har den försatt mig i situationer som jag förvånat och lite förskräckt undrat hur jag hamnat i och framför allt hur jag ska ta mig ur.

Min egen röst. Min förmåga att formulera mig, i tal och skrift, som det så fint heter på arbetsgivarspråk. En förmåga som efterfrågas, som uppskattas, så länge formuleringarna stämmer överens med det som chefer och andra försöker framställa som allas åsikt. Mina formuleringar gör sällan det. Eftersom jag har en känslighet och en förmåga att läsa av andra så är mina ord oftast närmare allas åsikt än chefens. Min egen röst vill sätta ord på det som skaver. Det som inte får synas. Det som ska sopas under borden tillsammans med brödsmulorna som blev kvar efter fredagsfikat. Det är inte meningen att sådant ska formuleras.

Min egen röst, det är alltså den jag ska hitta igen. Men tänk om den fortfarande vill vara tvärt emot? Tänk om den vill sätta ord på sådant som inte ska sägas. Än mindre skrivas. Allt det outtalade, alla hemligheter, alla känslor som inte finns - eller inte borde finnas - eller som faktiskt finns och som gör oss sjuka när vi inte får uttrycka dem. Tänk om det är vad min egen röst vill berätta om. Vad händer då?

tisdag 22 augusti 2017

Tyra

För 11 år sedan blev jag mamma! Till en människa med skinn på näsan, egen vilja och en förmåga att vara sig själv och gå sin egen väg. Men också till en mycket empatisk, fantasifull, kreativ och påhittig människa. Jag hade turen att få bli mamma till just detta barn - det har inte alltid varit lätt- men vad jag lärt mig under resans gång.
Jag är oändligt tacksam över att det var just min älskade Tyra som låg i magen och kom ut för 11 år sedan och att jag fick bli mamma till just detta barn. Älskar dig nu och för alltid!









torsdag 15 december 2016

Morgonkaos blir morgonmagi

Morgonen börjar alldeles för tidigt med tjat, utspillt kaninvatten i hela hallen inklusive byrålådorna, barn som glömmer vad de ska göra eller hämta, is som sitter som fastlimmad på alla bilrutor och för sen ankomst till skolan...
Men på vägen hem, efter att ha lämnat barnen, ser det ut så här:







Hur gör ni som inte har förmånen att bo i paradiset för att överleva vissa morgnar?

söndag 10 juli 2016

Magisk kväll

Igår kväll var jag och mamma på en magisk konsert-kväll på en av Sveriges vackraste scener - Norrbo hembygdsgård. Det var tre folkvisesångerskor från Hälsingland som bjöd på visor, ackompanjerade av skickliga musiker. En mycket härlig blandning av musik och röster, rallarvisor, tonsatta Karin Boye-dikter, traditionella visor och isländska kväden. Detta serverades i sommarkvällen, med sjön bakom och ett molnskådespel som höll inne med regndropparna, men slösade med en varierande prakt.






Resan hem gick längs med en av Dellen-sjöarna, med en solnedgång som färgade landskapet och molnen med en fantastisk färgpalett. Alla bilderna är tagna från bilen, på en mycket guppig väg, med en mamma vid ratten, som är van att köra denna väg och alltså inte ser allt det vackra, utan trycker lite extra på gasen. Vill ändå bjuda på några av bilderna, så ni får se hur magiskt det var.






Trädgårds-filosofi

Mitt sökande efter nya perspektiv i trädgården fortsätter, det går att hitta kärlek i det lilla. Har fotograferat lupiner i många år, då det är en av mina favoritblommor, men jag har inte sett de små hjärtan som finns innan de slår ut helt. Det gäller helt enkelt att fokusera på de små små detaljerna, då kan vackra saker uppenbara sig.




Har också börjat uppskatta regn, för efter regn finns det vackra droppar att fotografera. Droppar som ger liv, åt blommorna, krypen som bor i dem, jordgubbarna som vi avnjuter som kvällsmat, den nyplanterade syrénhäcken som ska ge mig framtida skönhet och åt oss människor. Regnet fyller också på vår välsignade badplats, där vi njuter av svalka flera gånger om dagen.








Önskar er alla en fin sommar, där ni kan njuta av de små detaljerna och hämta kraft från naturen - som jag försöker göra. Titta på allt omkring er, som ni ser varje dag, och försök se något nytt. Uppskatta det du har omkring dig, det är lättare om man fokuserar på det lilla, på det vackra, på det som fungerar. Se inte livets svårigheter som en bergstopp som är jobbig att bestiga - utan som en lupintopp!