måndag 22 juli 2019

Att skriva eller inte skriva, det är frågan?

Jag hittade en text i datorn, skriven för ungefär ett år sedan. Publicerar den idag, när jag faktiskt tagit mig tid att åka iväg själv, för att skriva. I vacker miljö, på Häringe slott. Håll till godo!

Jag är en person som älskar att skriva.
Jag mår bra av att skriva.
Jag tycker om att skriva.
Jag behöver skriva.
Jag lever genom att formulera bokstäver till ord till meningar till stycken till kapitel.
Att skriva är att andas, att älska, att äta, sova och existera.

Ändå förblir pappret tomt. Jag sätter mig inte vid datorn. Jag ger inte mig själv tiden.
Jag ska bara… Först måste jag… Efter att jag… Sedan behöver jag ju…

Och jag känner hur jag krymper. Hur det där som en gång var jag skrumpnar bort som de kantareller som aldrig hittades i skogen. Hur min person blir lika bortglömd som den där tomten som alltid blir kvar vid undanstädandet av julen - och som förvånat intar sin plats bredvid påskharen några månader senare.

Någonstans på vägen har jag helt tappat bort mig själv. Jag är van att vara vilse, är född utan lokalsinne så jag är bra på att fråga mig fram, att läsa kartor och att improvisera eller vara nöjd på det ställe jag råkar hamna - även om det inte var dit jag skulle. Men på alla mina vilse-turer har jag i alla fall varit säker på vem jag är. Nu är jag borta och det skrämmer mer att vara vilse inuti än att vara vilse på jorden. För vem ska jag nu fråga?
Någonstans på vägen har jag helt tappat bort mig själv. Jag vet inte längre vem jag är, vad jag tycker om, vad jag mår bra av, vad jag vill göra, säga och berätta. Därför förblir pappret tomt, vare sig jag försöker skriva eller måla eller på annat sätt uttrycka mig - något som förut varit enkelt, livsnödvändigt och självklart.

Om man är vilse är ett bra tips att försöka leta sig tillbaka till ett ställe där man känner igen sig. Att utgå från en plats man känner till och leta sig vidare därifrån. Ett år senare inser jag att det var vad dagarna i fjällen med familjen förra året handlade om. Jag sökte mina stigar, mina fjäll, mina fotspår - vägar jag kan vandra i sömnen om det behövs. Jag ville mina renar, lämlar och myskoxar. Ville min hängbro, min fjällbäck, min luft och min fiskhålsgrav.
Och där bland rösade leder, smältande skarsnö och krokiga fjällvägar skymtade jag henne. Hon som jag vet var jag, hon som jag saknat. Hon som jublande sprang nerför fjället eller satte sig på skidorna och lät dem ta henne nerför tills en snödriva satte stopp för farten. Hon som hade orden, leklusten och fantasin. Hon som visste att om hon inte använde sig av sin förmåga att uttrycka sig, att sätta ord eller bild eller form på tankar och känslor - så blev hon sjuk. Hon dök upp där, kröp fram som ett djur, för att skarsnön kanske skulle hålla - och konstaterade skrattande att det gjorde den inte - när hon plötsligen var nersjunken till midjan. Hon hjälpte våren genom att hacka loss stora sjok med snö och slänga i den virvlande bäcken. Hon återfann godispunkterna från sin barndoms fjällvandringar, där energi fylldes på i form av russin och nötter.

Några pusselbitar upphittade.
Jag behöver fjäll.
Jag behöver frisk luft.
Jag behöver åka med fönstren nervevade över Flatruet med jojk i bilhögtalarna och himlen som närmsta granne.
Jag behöver ligga på en stenig strand och titta på fjället på andra sidan vattnet och höra barnens skratt medan de kastar macka med varierande resultat.
Jag behöver varm choklad och ostmacka på stock och sten - med ljudet av fjällbäckar som lunchorkester.
Jag behöver en nyfiken räv och barnens glädje över att den kom så nära.
Jag behöver skrika MITT FJÄLL var femte minut.
Jag behöver kameran, behöver se världen genom dess lins, fokusera på det vackra, det annorlunda, det som vill säga något - en hjälp att skärma av men samtidigt ta in.
Jag behöver friheten.

Plötsligen behövdes varken karta eller kompass för att veta var jag skulle eller var jag ville. Fötterna gick av sig själva och dimman som funnits i hjärnan så länge lättade. Men ska det verkligen krävas en resa 70 mil bort för att komma ihåg vem man är? Och nu är det snart ett helt år sedan resan och jag är fortfarande borttappad.

Hitta din egen röst, säger hon. Absolut, vems röst skulle jag annars använda. Min röst är ju den enda jag har. Min röst har alltid varit användbar, den har ropat slagord i demonstrationståg långt innan jag förstod vad det var vi skrek. ”Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet” - det rimmade, så mycket förstod jag, men vad det egentligen betydde har jag ingen aning om, än idag kan jag erkänna. Då var det lättare att förstå ”Ropen skalla - daghem åt alla”, dagis gick ju jag på, det var ett bra ställe, även där var det viktigt med en röst - så inte Panchito, Frej, Oskar och de andra tog för mycket plats och försökte bestämma över oss. Denna röst fortsatte upp i skolan. Fröken tyckte nog att jag och Tove använde våra röster lite väl mycket. Men vi hade ju så mycket att säga.
Min röst har alltid stått upp för de svaga, protesterat mot orättvisor och varit tvärtemot. Många gånger har den försatt mig i situationer som jag förvånat och lite förskräckt undrat hur jag hamnat i och framför allt hur jag ska ta mig ur.

Min egen röst. Min förmåga att formulera mig, i tal och skrift, som det så fint heter på arbetsgivarspråk. En förmåga som efterfrågas, som uppskattas, så länge formuleringarna stämmer överens med det som chefer och andra försöker framställa som allas åsikt. Mina formuleringar gör sällan det. Eftersom jag har en känslighet och en förmåga att läsa av andra så är mina ord oftast närmare allas åsikt än chefens. Min egen röst vill sätta ord på det som skaver. Det som inte får synas. Det som ska sopas under borden tillsammans med brödsmulorna som blev kvar efter fredagsfikat. Det är inte meningen att sådant ska formuleras.

Min egen röst, det är alltså den jag ska hitta igen. Men tänk om den fortfarande vill vara tvärt emot? Tänk om den vill sätta ord på sådant som inte ska sägas. Än mindre skrivas. Allt det outtalade, alla hemligheter, alla känslor som inte finns - eller inte borde finnas - eller som faktiskt finns och som gör oss sjuka när vi inte får uttrycka dem. Tänk om det är vad min egen röst vill berätta om. Vad händer då?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar