Drömtydning

Okej drömmarna, jag har fattat, det räcker nu! Budskapet är levererat loud and clear, mottaget, diariefört och under bearbetning.
Så nu kanske jag kan få sova i lugn och ro igen?

Första natten;
Jag är på vår fantastiska fäbodvall i Härjedalen, ett ställe jag alltid förknippat med lugn och ro. Bara det att nu har flera av släktingarna byggt om de små fina knuttimrade stugorna till vräkiga putsade stenpalats och jag tycker det är mycket märkligt. Rätt irriterad ska jag ta mig upp till husen för att fråga vad som farit i dem, men det har skapats en stor virvlande fors mitt på vallen och det enda sättet att ta sig till husen är att klamra sig fast och klättra längs de hala klippväggarna med virvlande vatten under sig...

Andra natten;
Jag är ute och kör bil och plötsligt smalnar vägen av så att det omöjligt går att möta en annan bil samtidigt som det blir fullt av virvlande och strömmande vatten på båda sidor av den smala lilla vägen. Naturligtvis får jag möte och den bilen vägrar att ge vika utan börjar pressa mig bakåt. Jag försöker febrilt backa utan att hamna i vattenmassorna som finns på båda sidorna av bilen...

Tredje natten;
Jag och en hel del andra människor är på en Finlandsfärja och vi står ute på däck. Denna färja är ungefär tre gånger så hög som en vanlig och av någon anledning så måste vi hoppa, ner i det virvlande vatten långt långt ner. Jag är livrädd, men någon lugnar mig och lovar att det går bra och att om jag bara hoppar så kommer de andra efter. Sedan knuffas jag ut och faller - länge - och landar till slut i vattnet, men ingen annan hoppar...

Tacktal

Januari och februari är ju de stora galornas tid, då människor får ta emot pris och hålla tacktal. Jag kommer aldrig få stå på en sådan gala så länge det inte uppfinns pris för bästa vardagstetrisspelare. Men det finns ju i alla fall människor jag vill tacka, utifrån min roll som professionell spelare av ovannämnda spel. När man spelar vardagstetris behövs det goda medspelare, människor omkring som ställer upp och hjälper till. Vi har turen att ha några sådana omkring oss, några vardagshjältar som vi försöker tacka men ibland kanske tar för givna.

Tack mamma för att barnen får komma till dig ibland och få semester från oss. För att du hittar på utflykter, ger dem vällagad mat och "mormor-sallad", kärlek och tid att bara vara. För att du har samma regler som oss och levererar tillbaka dem glada, mätta, rena och med nytvättade och lagade kläder! Det är värt mycket för oss och dem!
Och tack syster för att du leker med dem, lär dem spanska, älskar dem och förevigar deras liv med dina fina bilder!

Tack barnens farmor och farfar för att ni hämtar sonen en gång i veckan och ger honom det han vill ha i form av blodpudding, glass, lek med farfar, sagor av farmor och Bolibompa på datorn (i smyg för föräldrarna som inte låter honom titta på det!) Dessutom tack för att ni många gånger har räddat oss när allt kört ihop sig och tagit båda barnen, kommit hit och nattat eller lånat ut er bil.

Tack världens bästa fadder som har hämtat dottern en gång i veckan sedan hon började på förskolan för mer än fem år sedan och som går och rider med henne, något som ger både glädje och självförtroende. Förhoppningsvis för er båda!

Tack pappa för att du och din familj har haft barnen flera helger så att vi har kunnat fira bröllopsdagar och andra viktiga dagar. För att de har en naturlig plats i ert liv och hem och för att ni tänker på dem och bryr er.

Tack också "Ämil", världens bästa barnvakt, om man ska tro våra barn - och det är klart vi tror dem! Du har gett dem så mycket värdefullt och vi är väldigt glada över att du finns för dem.

Ett tack även till alla våra fina vänner, ni vet själva vilka ni är, som barnvaktar, lånar ut bilar, lär ut tapetseringskonst, promenerar, lyssnar och umgås med vår förvirrade men härliga familj.

Tack alla!

Så men inte skörda

När jag fick mitt fina lilla rum på Blåsenhus med namnskylt utanför dörren och allt så bestämde jag mig för att inreda det och skapa lite mysfaktor, för då skulle jag få vara kvar. Fick jag för mig. Det gick sådär, har idag packat ner tavlorna, blommorna och det andra pyntet tillsammans med de papper jag valde att spara - nämligen alla utvärderingar som visar på vilken fantastisk dramapedagog jag är. Ska njuta av att läsa dem dagar då jag känner mig låg.

Jag insåg när jag höll på att packa och fixa det sista att ett av problemen med att alltid ha korta jobb och vikariat är att man aldrig hinner njuta av det hårda arbetet man gör i början. På ett nytt ställe är det alltid massa saker man ska lära sig, rutiner man ska komma in i, lektioner man ska planera, kollegor att lära känna, nya datasystem och en hel del annat.
Efter ett tag kommer man in i ett flyt, när planeringarna sitter, man känner kollegorna och det bara rullar på. Man kan på något sätt skörda de frukter man sått.

Jag skulle vilja få vara lite längre på ett ställe, så jag hinner både göra i ordning landen, så, skörda och kanske till och med skörda flera år i rad. Jag vill vara en fast anställd trädgårdsmästare som kan vara med och påverka grödorna på längre sikt.

Nu står mitt arbetsrum i pappkassar i hallen i väntan på nästa växthus...

Omplantering

Full av energi drar jag igång projektet Plantera om blommor. Det går bra, det är skönt att äntligen få ge lite kärlek till de där varelserna som sett så ledsna ut en längre tid. Det blir fint. Blommor får nya krukor, ny jord, ny näring. Men efter en stund blir det jord överallt och krukorna räcker inte och golvet är täckt av jord och den sprider sig i huset när jag går och hämtar nya patienter till min operation och... jag orkar bara inte mera.

Detta händer gång på gång och har varit så ett tag nu. Jag startar projekt Tvätta bilen eller Sortera tvättstugan eller för all del bara Storstäd och så orkar jag en stund och sedan tar det bara stopp. Jag klarar inte av att slutföra, vill bara lägga mig i en hög och gråta. Och det gör jag väl i ärlighetens namn titt som tätt.

I denna stund kan jag inte se värdet i det jag faktiskt gjort utan jag fokuserar på det som är kvar, hur dålig jag är som inte klarar allt.

Omplanteringen var det bara att se till att klara av idag, då det bara är jag hemma, så ingen annan kan komma och avsluta och "rädda mig". Och det gick, de flesta blommorna i huset har nu fått nya krukor eller ny jord eller i alla fall lite kärlek och en näringspinne. Och köket är nästan återställt.

Nu kämpar jag med att acceptera att det där fick vara dagens projekt. Att jag inte måste göra något mera just idag. Att allt annat på listan kan vänta. Det finns en dag i morgon och då får jag också välja ett projekt - och det får räcka. Vad svårt det är, när man är van att hela tiden ha massor på gång, är det inte fyra jobb, studier och företag så är det barnen, hemmet, sociala aktiviteter och planering. Att tvingas acceptera att som det är just nu så orkar jag bara en sak om dagen, att erkänna det för mig själv och även nu också för er.

Ja, jag är slutkörd, ja, jag orkar inte mera nu...

Ja, jag önskar att någon kommer hit och ger mig lite ny jord, en ny fin kruka, en näringspinne och kärlek.