Unnar mig lite sovmorgon, bara till nio, för att slippa morgonrusningen i hemmet och orka kursen jag ska hålla i under eftermiddagen.
Vaknar halv åtta av legoskrammel, fyraåringens illtjut och makens irriterade stämma - upp och leka brandkår, släcka de värsta eldarna - få sonen på annat humör och påklädd - mata frukost, lägga fram kläder, borsta tänder, kamma hår - tillbaka till sängen kvart över åtta, kall och trött - sova en liten stund till!
Vakna av klockan vid nio, äta frukost med en gammal dagstidning, klä sig, ta det lugnt en liten stund!
Starta datorn, skriva brev till a-kassan, nummer fem i ordningen tror jag, skriva ut viktiga papper, kolla mail, inse vad mycket jag borde göra, skriva om brevet till a-kassan fyra gånger för att de säkert ska förstå och fatta rätt beslut denna gång - kolla busstider, slänga ihop några luncmackor, borsta tänder, leta grejer som måste med, småspringa till bussen -prata med granne som fått barn och som jag skulle vilja prata mer med, prata med annan granne som fått barn och som jag skulle vilja prata mycket mera med - åka buss, hoppa av, hitta bilen, köra till Blåsen hus - springa in på biblioteket, hoppas slippa stöta på någon man vill prata mer med, leta de böcker jag måste ha inför undervisningen, låna dem, strulande automat, be bibliotekarien om hjälp - åka till kurslokalen, flytta möbler, kolla att datorn funkar, packa upp det jag behöver, käka lunchmackor, kolla Facebook, välkomna kursdeltagare, småprata - hålla kurs, fixa fika, konversera, diskutera, motivera, engagera, reflektera, vara en god ledare och förebild, dra över tiden lite på grund av intressant diskussion - avsluta kurs, möblera tillbaka, springa på toa, kasta mig in i bilen - åka och hämta tre barn hos svärföräldrarna, varav ett lånebarn, få med alla deras saker, spänna fast tjejerna med bälten - sonen stänger dörren på sin tumme, skicka in tjejerna till farmor efter något kallt, trösta, blåsa, kyla ner tummen med Västerbottensost, sätta fast tre barn igen, köra hem, ringa man och få till logistiken, trösta gråtande fyraåring som har ont i sin blåa tumme - komma hem, hämta post, få med allt in, presentera matplan, mötas av ett massivt neeeej till lasagne för det är våffeldag, göra våffelsmet och värma lasagnen som förbereddes igår, sätta skadad hjälte vid iPaden, hjälpa tjejerna att hitta torra utekläder så de kan leka, duka, fixa undan disk, starta maskinen, fundera på att tvätta - uppdatera maken på vad som ska fixas, tjata in barn som leker, bända loss fyraåring från teknikleksaken, välkomna bonusdottern, lyssna på det nöjda ljudet av barn som äter våfflor, njuta av en god lasagne - lyssna på fyraåringen som gnäller om att han inte tycker om våfflor trots att han var den som protesterade högljuddast mot att vi inte skulle laga det, lyssna på när samma barn klagar på att lasagnen är rinnig, njuta av hans glufsande och glädjefyllda ätande av världens godaste lasagne - duka av, slå in paket, få barnen att fixa sina paket till storasyster lite snabbt, duka fram glass, fira födelsedagsbarn försent i dubbel bemärkelse, duka av - jaga glasshöga barn mot tandborstning, pyamas och säng, torka bajs, tvätta munnar, smörja händer, leta pyamasar, leta tandborstar, trampa i en gammal kissblöja från i morse eller kanske igår, lyssna på barnens tjafs om hur ljust det ska vara när man sover, starta skiva, lyssna på barnens tjafs om man ska sova eller prata, sätta sig därinne för att kunna väsa sssscccchhhh... - lyssna på hur de somnar en efter en!
Slå sig ner i massagefåtöljen, unna sig att sitta där en stund och bara jobba lite med förberedelser inför morgondagen - undra varför det känns som jag inte orkar gå att lägga mig?
måndag 25 mars 2013
söndag 17 mars 2013
Våga vägra vara offer!
Att leva med IBS innebär vissa saker som andra människor förmodligen inte tänker på.
Man måste tänka på vad man äter, hur man äter och när man äter. Man måste undvika stress, oro och oregelbundna tider. Ja, redan nu inser ni att det är rätt svårt och ibland ganska begränsande.
Men en annan sak är att man måste ha full koll på var alla offentliga toaletter finns, veta var det finns fler än en (för det finns inget mera stressande för en IBS-mage än att höra toakön växa) och alltid ha femkronor i fickan.
Idag hade jag inte något av ovanstående, jag skulle bara in i en galleria och handla det nödvändigaste för att klara middagen samt dotterns utflykt och sonens gräsplantering i morgon. Då meddelar magen att den behöver en toalett snarast. Smått panikslagen träffar jag tack och lov en vän som har en femma att skänka! Då återstår problemet att hitta till målet på ett ställe där jag aldrig tvingats leta förut. Inga skyltar, inga kartor, inga spår av det jag behöver. Vid hissen står det att toaletter ska finnas en trappa ner, vid parkeringsgaragen, en miljö som aldrig varit någon favorit för mig.
Jag tar mig i alla fall ner, nöden har ingen lag bokstavligt talat - och finner flera stycken (!) helt okej toaletter. Bäst jag sitter där hör jag hur det kommer in några unga killar, de snackar på och låter som om de har gjort något de inte borde. Plötsligt bankar det på dörren där jag sitter, jag svarar inte, har inte för vana att göra det när jag sitter på offentliga toaletter. Det naturliga svaret är ju "Kom in" och det vill man ju verkligen inte säga i det läget. Det bankar en gång till efter en stund och jag känner pulsen stiga lite och bestämmer mig för att vara kvar där jag är tills de dragit.
Det är då jag ser hur låsvredet sakta ändrar färg från rött till vitt, jag sitter för långt bort för att kunna ta tag i dörren och hålla emot och jag tvingas se hur dörren slits upp och utanför står minst en kille i 15-års åldern.
Någonstans ifrån kommer en tordönsstämma som vrålar "Vad fan tror du att du gör, din jävla kukskalle, dra åt helvete med dig och det genast!". Inser att det är jag som skriker, killarna kommer av sig, stänger dörren och drar. Jag fixar det jag måste, tvättar händerna och är på väg därifrån när jag ser att de är kvar utanför, men de piper snabbt in i hissen när de märker att jag är på väg ut.
Jag stövlar fram till hissen, ställer mig i öppningen så den inte går att stänga och vrålar om respektlöshet, olagligt, idioter, gör aldrig om det, polisanmälan och väktare - de stammar fram ett "Förlåt då!" och jag byter hiss för att åka upp.
Lokes låttext rungar i mitt huvud "Rädd, jag är inte rädd, jag är inte rädd, nej jag är inte rädd, för var och en av oss som dödas ska tusen nya födas..."
Jag går in och handlar maten jag lämnat i kundkorgen, fixar ett telefonnummer till väktarna, ringer och anmäler händelsen till dem samt skaffar mig ett busskort.
Sedan, när Daniel hämtar mig med bilen och jag berättat för honom, då kommer skakningarna och gråten. Nog fan var jag rädd, vem skulle inte vara det, tre killar mot en tjej som redan har byxorna nere, vad som helst kan hända. Jag var rädd, men även arg och kränkt.
Men, de fick inte se min rädsla, jag tror till och med att jag skrämde dem lite tillbaka och det känns jävligt skönt mitt i alltihopa.
För hur skulle det varit om det suttit en tant som min farmor därinne, eller en tolvårig tjej eller någon annan som inte har en stark stämma, skådespelartalang och kan en massa fula ord?
Man måste tänka på vad man äter, hur man äter och när man äter. Man måste undvika stress, oro och oregelbundna tider. Ja, redan nu inser ni att det är rätt svårt och ibland ganska begränsande.
Men en annan sak är att man måste ha full koll på var alla offentliga toaletter finns, veta var det finns fler än en (för det finns inget mera stressande för en IBS-mage än att höra toakön växa) och alltid ha femkronor i fickan.
Idag hade jag inte något av ovanstående, jag skulle bara in i en galleria och handla det nödvändigaste för att klara middagen samt dotterns utflykt och sonens gräsplantering i morgon. Då meddelar magen att den behöver en toalett snarast. Smått panikslagen träffar jag tack och lov en vän som har en femma att skänka! Då återstår problemet att hitta till målet på ett ställe där jag aldrig tvingats leta förut. Inga skyltar, inga kartor, inga spår av det jag behöver. Vid hissen står det att toaletter ska finnas en trappa ner, vid parkeringsgaragen, en miljö som aldrig varit någon favorit för mig.
Jag tar mig i alla fall ner, nöden har ingen lag bokstavligt talat - och finner flera stycken (!) helt okej toaletter. Bäst jag sitter där hör jag hur det kommer in några unga killar, de snackar på och låter som om de har gjort något de inte borde. Plötsligt bankar det på dörren där jag sitter, jag svarar inte, har inte för vana att göra det när jag sitter på offentliga toaletter. Det naturliga svaret är ju "Kom in" och det vill man ju verkligen inte säga i det läget. Det bankar en gång till efter en stund och jag känner pulsen stiga lite och bestämmer mig för att vara kvar där jag är tills de dragit.
Det är då jag ser hur låsvredet sakta ändrar färg från rött till vitt, jag sitter för långt bort för att kunna ta tag i dörren och hålla emot och jag tvingas se hur dörren slits upp och utanför står minst en kille i 15-års åldern.
Någonstans ifrån kommer en tordönsstämma som vrålar "Vad fan tror du att du gör, din jävla kukskalle, dra åt helvete med dig och det genast!". Inser att det är jag som skriker, killarna kommer av sig, stänger dörren och drar. Jag fixar det jag måste, tvättar händerna och är på väg därifrån när jag ser att de är kvar utanför, men de piper snabbt in i hissen när de märker att jag är på väg ut.
Jag stövlar fram till hissen, ställer mig i öppningen så den inte går att stänga och vrålar om respektlöshet, olagligt, idioter, gör aldrig om det, polisanmälan och väktare - de stammar fram ett "Förlåt då!" och jag byter hiss för att åka upp.
Lokes låttext rungar i mitt huvud "Rädd, jag är inte rädd, jag är inte rädd, nej jag är inte rädd, för var och en av oss som dödas ska tusen nya födas..."
Jag går in och handlar maten jag lämnat i kundkorgen, fixar ett telefonnummer till väktarna, ringer och anmäler händelsen till dem samt skaffar mig ett busskort.
Sedan, när Daniel hämtar mig med bilen och jag berättat för honom, då kommer skakningarna och gråten. Nog fan var jag rädd, vem skulle inte vara det, tre killar mot en tjej som redan har byxorna nere, vad som helst kan hända. Jag var rädd, men även arg och kränkt.
Men, de fick inte se min rädsla, jag tror till och med att jag skrämde dem lite tillbaka och det känns jävligt skönt mitt i alltihopa.
För hur skulle det varit om det suttit en tant som min farmor därinne, eller en tolvårig tjej eller någon annan som inte har en stark stämma, skådespelartalang och kan en massa fula ord?
söndag 3 mars 2013
Tusenmilafärd
Tänker att jag ska börja långsamt, leva efter talesättet "Även en tusenmilafärd börjar med ett steg". Ge mig själv tid och acceptera att vissa dagar blir det inte som man tänkt sig.
Hade ett samtal med en klok ung kvinna för ett tag sedan, som pratade om att man måste kunna förlåta sig själv, istället för att sparka på sig själv och förstora eventuella bakslag.
Mitt mål är att röra på mig fyra gånger i veckan, minst trettio minuter per gång. Självklart är det bättre med en timme varje dag, men då är det också lättare att tröttna, att skylla på tidsbrist, dåligt väder eller risken för att få en meteroit i huvudet.
Jag ska också göra mitt bästa för att utesluta mjöl och socker. Som ett första steg. Men de dagar då det inte går ska jag tänka att det är okej. Det tog ett antal år att skaffa sig dessa extra kilon, då kan jag inte räkna med att de försvinner på några månader.
Jag har hittills varit så rädd för att misslyckas så jag har inte vågat försöka, men då har jag lagt ribban på världsrekordshöjd och det är dömt att gå åt skogen.
Jag har provat Cambridge, LCHF, GI, köpt gymkort, anmält mig på träningsformer och startat med pass tre gånger i veckan. Det har hållt i sig i några veckor eller kanske en månad, sedan har jag gett upp och känt mig misslyckad.
Nu ska jag istället fokusera på det jag faktiskt gjort, på det positiva - och förlåta de gånger jag river eller gör övertramp.
Denna vecka har jag promenerat tre gånger mellan 30 och 50 minuter samt åkt skidor 45. Jag har undvikit mjöl och socker alla vardagar, till och med tackat nej till gofika. Heja mig!
Heja alla andra som försöker!
Hade ett samtal med en klok ung kvinna för ett tag sedan, som pratade om att man måste kunna förlåta sig själv, istället för att sparka på sig själv och förstora eventuella bakslag.
Mitt mål är att röra på mig fyra gånger i veckan, minst trettio minuter per gång. Självklart är det bättre med en timme varje dag, men då är det också lättare att tröttna, att skylla på tidsbrist, dåligt väder eller risken för att få en meteroit i huvudet.
Jag ska också göra mitt bästa för att utesluta mjöl och socker. Som ett första steg. Men de dagar då det inte går ska jag tänka att det är okej. Det tog ett antal år att skaffa sig dessa extra kilon, då kan jag inte räkna med att de försvinner på några månader.
Jag har hittills varit så rädd för att misslyckas så jag har inte vågat försöka, men då har jag lagt ribban på världsrekordshöjd och det är dömt att gå åt skogen.
Jag har provat Cambridge, LCHF, GI, köpt gymkort, anmält mig på träningsformer och startat med pass tre gånger i veckan. Det har hållt i sig i några veckor eller kanske en månad, sedan har jag gett upp och känt mig misslyckad.
Nu ska jag istället fokusera på det jag faktiskt gjort, på det positiva - och förlåta de gånger jag river eller gör övertramp.
Denna vecka har jag promenerat tre gånger mellan 30 och 50 minuter samt åkt skidor 45. Jag har undvikit mjöl och socker alla vardagar, till och med tackat nej till gofika. Heja mig!
Heja alla andra som försöker!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)