Att leva med IBS innebär vissa saker som andra människor förmodligen inte tänker på.
Man måste tänka på vad man äter, hur man äter och när man äter. Man måste undvika stress, oro och oregelbundna tider. Ja, redan nu inser ni att det är rätt svårt och ibland ganska begränsande.
Men en annan sak är att man måste ha full koll på var alla offentliga toaletter finns, veta var det finns fler än en (för det finns inget mera stressande för en IBS-mage än att höra toakön växa) och alltid ha femkronor i fickan.
Idag hade jag inte något av ovanstående, jag skulle bara in i en galleria och handla det nödvändigaste för att klara middagen samt dotterns utflykt och sonens gräsplantering i morgon. Då meddelar magen att den behöver en toalett snarast. Smått panikslagen träffar jag tack och lov en vän som har en femma att skänka! Då återstår problemet att hitta till målet på ett ställe där jag aldrig tvingats leta förut. Inga skyltar, inga kartor, inga spår av det jag behöver. Vid hissen står det att toaletter ska finnas en trappa ner, vid parkeringsgaragen, en miljö som aldrig varit någon favorit för mig.
Jag tar mig i alla fall ner, nöden har ingen lag bokstavligt talat - och finner flera stycken (!) helt okej toaletter. Bäst jag sitter där hör jag hur det kommer in några unga killar, de snackar på och låter som om de har gjort något de inte borde. Plötsligt bankar det på dörren där jag sitter, jag svarar inte, har inte för vana att göra det när jag sitter på offentliga toaletter. Det naturliga svaret är ju "Kom in" och det vill man ju verkligen inte säga i det läget. Det bankar en gång till efter en stund och jag känner pulsen stiga lite och bestämmer mig för att vara kvar där jag är tills de dragit.
Det är då jag ser hur låsvredet sakta ändrar färg från rött till vitt, jag sitter för långt bort för att kunna ta tag i dörren och hålla emot och jag tvingas se hur dörren slits upp och utanför står minst en kille i 15-års åldern.
Någonstans ifrån kommer en tordönsstämma som vrålar "Vad fan tror du att du gör, din jävla kukskalle, dra åt helvete med dig och det genast!". Inser att det är jag som skriker, killarna kommer av sig, stänger dörren och drar. Jag fixar det jag måste, tvättar händerna och är på väg därifrån när jag ser att de är kvar utanför, men de piper snabbt in i hissen när de märker att jag är på väg ut.
Jag stövlar fram till hissen, ställer mig i öppningen så den inte går att stänga och vrålar om respektlöshet, olagligt, idioter, gör aldrig om det, polisanmälan och väktare - de stammar fram ett "Förlåt då!" och jag byter hiss för att åka upp.
Lokes låttext rungar i mitt huvud "Rädd, jag är inte rädd, jag är inte rädd, nej jag är inte rädd, för var och en av oss som dödas ska tusen nya födas..."
Jag går in och handlar maten jag lämnat i kundkorgen, fixar ett telefonnummer till väktarna, ringer och anmäler händelsen till dem samt skaffar mig ett busskort.
Sedan, när Daniel hämtar mig med bilen och jag berättat för honom, då kommer skakningarna och gråten. Nog fan var jag rädd, vem skulle inte vara det, tre killar mot en tjej som redan har byxorna nere, vad som helst kan hända. Jag var rädd, men även arg och kränkt.
Men, de fick inte se min rädsla, jag tror till och med att jag skrämde dem lite tillbaka och det känns jävligt skönt mitt i alltihopa.
För hur skulle det varit om det suttit en tant som min farmor därinne, eller en tolvårig tjej eller någon annan som inte har en stark stämma, skådespelartalang och kan en massa fula ord?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar