Omplantering

Full av energi drar jag igång projektet Plantera om blommor. Det går bra, det är skönt att äntligen få ge lite kärlek till de där varelserna som sett så ledsna ut en längre tid. Det blir fint. Blommor får nya krukor, ny jord, ny näring. Men efter en stund blir det jord överallt och krukorna räcker inte och golvet är täckt av jord och den sprider sig i huset när jag går och hämtar nya patienter till min operation och... jag orkar bara inte mera.

Detta händer gång på gång och har varit så ett tag nu. Jag startar projekt Tvätta bilen eller Sortera tvättstugan eller för all del bara Storstäd och så orkar jag en stund och sedan tar det bara stopp. Jag klarar inte av att slutföra, vill bara lägga mig i en hög och gråta. Och det gör jag väl i ärlighetens namn titt som tätt.

I denna stund kan jag inte se värdet i det jag faktiskt gjort utan jag fokuserar på det som är kvar, hur dålig jag är som inte klarar allt.

Omplanteringen var det bara att se till att klara av idag, då det bara är jag hemma, så ingen annan kan komma och avsluta och "rädda mig". Och det gick, de flesta blommorna i huset har nu fått nya krukor eller ny jord eller i alla fall lite kärlek och en näringspinne. Och köket är nästan återställt.

Nu kämpar jag med att acceptera att det där fick vara dagens projekt. Att jag inte måste göra något mera just idag. Att allt annat på listan kan vänta. Det finns en dag i morgon och då får jag också välja ett projekt - och det får räcka. Vad svårt det är, när man är van att hela tiden ha massor på gång, är det inte fyra jobb, studier och företag så är det barnen, hemmet, sociala aktiviteter och planering. Att tvingas acceptera att som det är just nu så orkar jag bara en sak om dagen, att erkänna det för mig själv och även nu också för er.

Ja, jag är slutkörd, ja, jag orkar inte mera nu...

Ja, jag önskar att någon kommer hit och ger mig lite ny jord, en ny fin kruka, en näringspinne och kärlek.