Kaos ute, kaos inne, kaos i hjärta, kaos i sinne.
Och sådana som mig behöver ordning och reda, lugn och ro och harmoni.
Jag jobbar intensivt på att stå ut, inte bli stressad och tänka att det bara är tillfälligt - men hur många år går det på "tillfälligt"?
Något annat jag jobbar på är att kunna göra saker bra, men inte nödvändigtvis bäst. Att kunna räfsa löv och acceptera att det blir några kvar, att slipa en möbel och inte behöva göra det trärent när det ändå ska målas över igen, att ha ett dramapass där alla deltagare mår bra och har kul men utan att knäcka mig själv på vägen. Och att vara en bra person, vän, mamma, hustru och så vidare - inte nödvändigtvis världens bästa. Det handlar om att vara "good-enough", att det ska vara så svårt att förstå.
Har man som jag en neurologisk sjukdom - som inte syns, men känns - då är det nog ännu viktigare att kunna sätta en gräns för sig själv, att känna att man duger även om man inte orkar lika mycket som alla andra och att sätta ribban så att man orkar.
Men det är klart att det hela späs på av en rädsla att folk ska tycka att man är lat, slarvig eller ohjälpsam. Det syns ju inte utanpå hur fruktansvärt ont jag får av att räfsa löv mer än en timme, eller slipa med slipmaskin eller göra andra monotona ovana rörelser.
Så nu sitter jag i massagefåtöljen, med dåligt samvete, värkande armar, nacke och händer och en känsla av värdelöshet - och försöker hitta omprogrammeringsknappen. Ctrl + alt + delete kanske?
Folk kommer alltid att tycka vad dem tycker om dig, oavsett om det är att du är lat, fantastisk eller slarvig/perfekt. Tricket är att inte låta det definiera vem du är. Att själv bestämma vem du är och hur du ser på dig. Låt inte andra projicera på dig, och gör dem det så tar du inte emot det.
SvaraRaderaJag vet att det är svårt, jag handskas mycket med det själv men har kommit så pass långt att jag gör det som känns rätt för mig och följer mitt hjärta och då får folk tycka vad dem vill om det. Jag bryr mig inte, för jag gör det som JAG vet är rätt för just mig.