Vissa människor är det bara meningen att man ska träffa och lära känna!
För 20 år sedan var jag på en folkhögskola en dag och gjorde inträdesprov. Där träffade jag en tjej som sökte samma linje som mig och vi började prata. Efter det var vi brevvänner i ganska många år (på den tiden när man skrev fysiska brev och la i kuvert med frimärken på), vi sågs en gång och fikade för 14 år sedan och vi är vänner på Facebook. När jag skulle åka till Göteborg förra veckan och fiskade efter sovplats i ovannämnda sociala forum så erbjöds jag att komma till henne. Lite nervöst var det allt, vi hade ju bara träffats två gånger - men ändå kändes det helt naturligt när vi sågs, som om vi brukade ses ofta. Så härligt!
Under ungefär samma tidsperiod - 1992-1993 -gick jag på folkhögskola i Skåne. En kväll knackade det på min dörr på internatet och där utanför stod en tjej som jag kände igen, men aldrig hade pratat med, för hon gick en annan kurs och bodde inte på skolan. Hon berättade att hon hade drömt om mig på natten och att jag hade varit klädd i Dirdl. Detta blev början på en lång och fantastisk vänskap.
Ytterligare ett år senare, på ännu en folkhögskola, fick jag veta att jag skulle få bo i dubbelrum, utan att ha valt det, med en främmande tjej. Hon var rödhårig, lyssnade på hårdrock, hade pojkvän, rökte och var helt enkelt lite coolare än mig. Nu är hon min älskade syster.
Några år senare läste jag en kurs på Uppsala universitet, i klassen fanns det en kille som jag började prata med litegrann. Samma termin gick jag även en kurs i afrikansk dans, där denne kille gick, dessutom hade vi deltagit i kurser i samma improvisationsteaterförening. Det var verkligen meningen att vi skulle träffas - just då var vi bara vänner - men 11år senare fick vi vårt första gemensamma barn.
Min pappa var tillsammans med en kvinna under en stor och viktig del av min barndom, men de skilde sig och på grund av en massa olika omständigheter så tappade vi bort varandra. När jag var gravid med mitt första barn stötte jag på henne på stan och det ledde till att vår dotter fick världens bästa fadder och vår familj utökades med ännu en person.
När jag var gravid var jag på ultraljud och råkade höra ett samtal från ett annat rum, ett par som precis fått veta att de väntade tvillingar, och kvinnan i det förhållandet dök upp på samma babyyoga som mig - hennes barn föddes två dagar efter vårt och de övertog vårt rum på BB. Och hon är en mycket fin vän idag!
På ett föräldramöte dök det upp en mamma som sedan började på den babysång som jag leder och det utmynnade i en fin vänskap!
Det jag vill säga med detta är att ni ska ta vara på dessa möten, inte låta personerna försvinna ur ert liv, för vissa är bara meningen att vi ska lära känna.
Mitt liv hade varit tomt om jag inte hade klättrat i träd i Stadsparken den där försommarkvällen, gått med i Team City just när jag gjorde det, återfunnit min barndomsvän på gågatan, vågat fråga tjejen som gjorde praktik på mitt jobb om hon ville fika samt bejakat andra impulser och människor som har dykt upp i mitt liv! Tänk om jag inte haft er alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar