Är det hemskt att medge att det ska bli skönt att ha barnfritt i fem dagar? Att jag ser fram emot att slippa tjata på barn på morgonen, slippa utdragna nattningar och att få äta varm mat utan att berätta sagor eller hitta på trick för att få i barnen mat de egentligen tycker om. Är jag en fruktansvärd mamma när jag erkänner detta?
Självklart kommer jag sakna dem och tänka på dem flera gånger i timmen, men tanken på att ha sängen för mig själv utan snarkande hostande elvispar eller plåster är väldigt lockande. Att äntligen kunna ta tag i arbetsrummet och få sortera och organisera i min egen ordning utan två små hjälpredor som omorganiserar eller ser allt som leksaker är otroligt skönt! Och att slippa spela vardagstetris och stressa från jobbet, dra hem trötta ungar och laga mat medan de gnäller av hunger eller febrilt jaga barnvakt och sedan hämta om möjligt ännu tröttare barn som inte får somna i bilen på vägen hem för då blir det en överjävlig nattning är fantastiskt!
Men bara om några dagar kommer jag nog skriva om hur fina de är och vad jag saknar att höra deras skratt när de leker, eller när storasyster "läser" för lillebror eller hur de snusar från andra sidan väggen. Eller alla vackra teckningar jag får varje dag eller alla gånger de kryper upp i knäet och pussas och kramas eller våra sångstunder i bilen på vägen hem eller mina hjälpredor i köket eller... Mina fina barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar