Gode Gud giv mig styrka nog att fortsätta vara superpedagog även när jag lämnat jobbet och träffar de två som jag egentligen tycker är finast på jorden! Idag räckte orken i alla fall till att göra en brasa när vi kom hem och sedan fixa varma mackor och the som vi picknickade med framför kaminen. Trots att ingen av barnen ville gå hem när jag kom, även om de satt påklädda i hallen och var sist kvar av alla! Och trots pedagogens uppmuntrande "T hade 37,5 när vi tog tempen på henne (det är väl inte feber, eller?) och hon har varit trött på eftermiddagen och M kraschade också innan mellanmålet och återhämtade sig inte riktigt." Varför säger de så? När man kommer rusande i sista minuten från jobbet, med smaken av det dåliga mamma-samvetet i munnen för att barnen är sist, inte får ha sportlov och dessutom kanske är i hostigaste laget för att vara där. Tror de inte att vi hade önskat att det gick att lösa på annat sätt, men det går inte alltid att trolla med knäna! Just nu kan ingen av oss vara hemma och vi har redan blandat in tre olika närstående som hämtar denna vecka för att vi ska få ihop det.
Men nu var det styrkan att vara superpedagog jag skulle skriva om. När barnen började tjorva om maten trots att jag vet att de egentligen tycker om den då flög pedagogen ut genom skorstenen och lämnade kvar ett trött och surt gammalt träsktroll som drog filten över sig och somnade i massagefåtöljen. Sådana gånger är det tur att det finns två föräldrar, så den andre kan kliva in genom ytterdörren och ta över läggningen och man själv kan få grymta över diskmaskinen istället för att ta ut något på barnen.
Tränar förresten på att vara "good enough" istället för att hela tiden topp-prestera men det är inte helt lätt, resultatet är en mängd bulor i pannan efter den höga ribban.
Nu bör jag sova så mina pass i morgon blir lika bra som de idag. Jobbar hårt för att göra mig oumbärlig, eftersom jag så hemskt gärna vill jobba just på detta ställe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar