"Om ni inte somnar nu kan jag inte gå ner och planera mina lektioner, då får jag sparken och har inte råd att köpa julklappar!" hör jag mig själv gorma åt de två övertrötta barnen som gör allt för att de inte ska somna. Efter fem minuter sover de, så det fungerade ju, men mammaångesten gick i topp och då går det ändå inte att planera vettiga lektioner.
Just nu drömmer jag om en hel dag utan tjat och höjda röster, om barn som ställer tillbaka saker där de tog dem, om att få en måltid där alla sitter stilla och äter själva... Vilken dröm, vilken utopi!
Går just nu i valet och kvalet om vi ska bo kvar och i sådana fall satsa på att rusta, organisera och göra detta hem mysigt och hemtrevligt eller om vi ska hitta det där stället där vi kan leva det liv vi egentligen vill. Eller i alla fall tror att vi vill. För hur vet man det innan? Hur kan jag veta om jag är en människa som trivs med att bo i kollektiv, renovera, driva verksamhet i mitt eget hem och inte ha arbetskompisar? Det finns just nu ett intressant objekt, men där krävs det flera människors engagemang, tid och pengar för att det ska gå att ro i land. Vart hittar man de människorna? Finns det någon med samma dröm som jag? Både professionellt och privat? Och hur vet jag om drömmen är av det slaget att den fungerar om den slår in eller om det är en av de där drömmarna som ska få fortsätta vara just det, något man kan fantisera om och glädjas åt när livet saknar guldkant eller rosa prickar?
Men visst är det opraktiskt att alla familjer ska försöka lösa sin vardagstetris själv, att det i varje hus står en stressad förälder vid femtiden och försöker slänga ihop mat, att det går en mängd bilar till förskolorna på morgonen, att alla försöker hinna skjutsa och hämta barn till aktiviteter av olika slag och att man helt enkelt inte bara hjälps åt? Vi fixar middagen idag så gör ni det i morgon. Om vi skjutsar era barn den här veckan så hämtar ni. Någon som vill spela vardagstetris med oss i ett härligt kollektiv i fantastisk miljö och med stora möjligheter? Dröm drömmen med mig!
Provade på att ha särbo-kollektiv med mina grannar ett tag, det var en perfekt lösning tills de flyttade:) Jag gillade att ha mitt eget kök och att kunna få lite privat tid men ändå kunna dela på hämtning/lämning, mat och allmän passning. Tur att mina vuxit lite och klarar sej bättre "själva" en stund. Hoppas du hittar en bra lösning för er familj. Bor ju med min far just nu och det är inte så hemskt som jag trodde, kanske finns det någon som vill vara "farmor", man glömmer ofta bort att det finns massor av ensamma människor inte bara folk i samma situation som man själv som vill ha en vardag med flera. Nu ska jag sluta med goda råd och laga middag:)
SvaraRaderaKan man inte "kollektiva" lite lätt? Hörde om några som hade matlag och träffades 1 gång i veckan. De var i en hemkunskapssal, varje familj lagade en rätt som skulle räcka till alla, sen delade man upp maten i lådor och alla fick en låda från varje familj = Varierad mat för hela veckan klar att bara värma! Jag skulle aldrig klara kollektiv, men att hitta ngt som löser en del av ångesten och stressen vore skönt.
SvaraRaderaTyvärr är det enklaste nog att inte driva företag hemifrån.... Det jobbet tar ju aldrig slut, och att veta vad som ligger och inte kunna koppla bort det är mest stressande :-(