Onixdag!

Helt plötsligt när man är på väg i rask takt mot sitt arbete så kan man finna sig själv liggande i gruset, med sönderskrapade ben och händer, trasig jacka och rejäl värk i axel och arm. Och man skäms, för visst är det pinsamt att ramla, och man vill bara studsa upp och borsta av sig och göra sig osynlig, men det gör för ont. Man blir liggande med tårarna innanför ögonlocken och svidande och huggande smärta i olika delar av kroppen. Den där klumpiga kroppen som ligger där som en strandad val.
Det är då man vill dra sig undan en stund, gråta en skvätt, tröstäta lite godis, slicka sina sår (bildligt), andas så man slutar skaka och samla ihop sitt utspridda självförtroende.
Men, då står det plötsligt tio studenter där, med inlämningsuppgifter som de öser över en och salen fylls av förväntansfulla människor som riktar blickarna mot en. Tjugo minuter innan lektionen börjar!

Det är klart att det är roligt att de uppskattar mina lektioner, men just idag hade jag behövt tio minuters samlingstid.

Efter en sådan dag kan det bara bli bättre, försöker Mamma Mu inom mig att tänka, men just då får jag ett meddelande från maken att dottern sjuknat in igen på lekskolan, det var hennes första dag efter sjukdomen. Jag har bilen och han är hemma med lillebror, vad göra?
Sådana gånger är det skönt att farmor och farfar bor i samma stad, de kan rädda situationen och jag fick undervisa klart med värkande axel och arm och sedan äta lunch i lugn och ro.

Att vara anställd på fyra olika ställen innebär att sitta i många lunchrum där nästan ingen vet vem man är och man inte har någon given plats. Det tycker jag är okej för det mesta, men en dag som denna så hade det varit skönt med folk som vet vem man är, som blir glad när man kommer och som gör plats för en. Det blir på något sätt extra känsligt att sitta själv då, hur mycket man än försöker låtsas att man njuter av att läsa tidningen.

Nu ska jag gå och äta middag, klockan är trots allt kvart i nio. Idag blev en dag då jag inte lyckas förmedla så mycket positivt, jag ber om ursäkt. Men jag vet att jag, trots starten på dagen, har förmedlat en massa positivt till 40 studenter - det tog dock den energi jag kanske hade.

Kram på er alla därute och till alla kloka vackra kvinnor sänder jag en extra kram denna dag.