Energitankar

Ibland önskar jag att jag kunde stänga av min empati och bara tuffa fram genom livet som en robot. Jag tror att jag då inte skulle befinna mig störtgråtandes vid köksbordet för att maken har ätit upp den mjölkfria lasagnen som jag skulle ha till matlåda hela veckan. För då hade jag inte låtit mig påverkas av att det just nu finns människor omkring mig som jag bryr mig otroligt mycket om och som lider och har ont och är ledsna. Då hade jag inte känt av de barn jag träffar i jobbet som inte mår bra och som inte passar in. Då hade jag inte varit mottaglig för studenter som känner press och inte klarar av det de ska.
Fast då hade jag heller inte varit jag, jag vill ju bry mig, jag vill ju finnas där och jag vill kunna känna av hur andra mår - men just nu är det så mycket i livet, sådana otroliga mängder jobb, med undervisning hela dagarna och planering på kvällar och nätter, så då vore robotegenskaperna bra. För problemet blir att ta hand om sig själv mitt i allt detta, det blir underordnat - fast det kanske är viktigast.

I söndags var jag på en mycket känslosam fest som två döttrar (som jag älskar som mina egna) ordnat för sin obotligt sjuka mamma, en fest full av kärlek, värme, tårar och vackra ord. Att se en stark, vacker ung kvinna sjunga sina egna sånger från scenen för sin mamma är en upplevelse som sätter spår. Att se den andra dotterns tårar, hon som alltid är så stark och tar hand om andra, det kändes svårt men ändå bra.
Efter detta har jag funderat en hel del, vad i livet är det som ger energi och vad är det jag ska ägna mig åt? Om jag bara hade en viss tid kvar vad skulle jag då vilja göra? Först kom jag inte på något, vilket skrämde mig lite. Men ju mer jag funderar desto mer kommer jag på. Nästa steg är att tänka ut hur man ska göra för att uppnå allt detta? Och hitta tiden att tänka först och främst.

Så det är tanken jag vill lämna med er läsare idag; vad vill ni göra och vad ger er energi?

P.S. Maken står just och lagar ny mjölkfri lasagne. D.S.