En mammas stilla bön

"Nu ska du ju vara utvilad när du har varit barnfri i fem dagar", sa min mamma häromdagen.

Och här sitter jag och känner mig tröttare än någonsin - och alltså helt misslyckad!

Ett litet ledset skrutt som aldrig lär sig att dygnets timmar inte blir flera bara för att barnen åker iväg. 

Att det inte går att hinna gräva fram ett arbetsrum, tvätta ikapp, fixa det sista i barnens rum, uppdatera två hemsidor, beställa foton från två år tillbaka, göra album, sortera pappershögar högre än Eiffeltornet, organisera tvättstugan - samtidigt som man undervisar massor, jobbar två kvällar och går på bokföringskurs den tredje samt kör två Mamma Mu-föreställningar där man måste prestera väldigt bra!

Och så skulle jag ta hand om mig själv också, fixa sånt där som man aldrig hinner annars, när ribban ligger vid tandborstning och kanske en dusch ibland och det är vardagslyx att sitta på toaletten tills man är klar.

Resultatet av detta blir att i morgon åker en mamma med sopsäckar under ögonen, magkatarr, rejäl kroppsbehåring, dunderförkylning samt en stresströskel som är näst intill osynlig och hämtar sina två fina barn och hon ber till högre makter att hon håller sig vaken hela vägen och att hon orkar ge dem den kärlek de förtjänar.