Jordgubbsdoftande sorg

I fredags begravde jag en viktig del av min barndom.

Som barn har man mycket lite att säga till om. Föräldrar kan styra och ställa nästan hur de vill och de bestämmer i egenskap av just föräldrar. Som skilsmässobarn har man på något sätt ännu svårare att styra över sitt liv, föräldrarna har makten att säga när man ska bo hos vem, hur mycket man ska få träffa respektive förälder samt vem man ska leva tillsammans med. Det kan dyka upp låtsasmammor, plastpappor och bonusföräldrar hit och dit i en aldrig sinande ström om man har otur. Och alla förutsätts man tycka om eller åtminstone kunna dela bostad och sin förälders kärlek med. Det är väl okej, fast det är jobbigt om det blir för många nya som man ska förhålla sig till. Det var dock inte det jag skulle skriva om idag, utan om vad som händer när det tar slut.

När man som barn har fått en bonusförälder, lärt sig tycka om den, kanske till och med älska den. Med den personen följer oftast en familj, en släkt och platser som man besöker. Det innebär att när det tar slut så förlorar man inte bara en extra förälder utan en hel massa andra människor som blivit viktiga för en.
Det tänker de vuxna oftast inte på och jag har inte hört om många fall där föräldrarna hjälpt barnet att ha kvar kontakterna. För det krävs hjälp, ett barn kan inte klara det själv. Och det krävs en förälder som är mogen och modig och kan stå över sina egna känslor av saknad eller svartsjuka eller ilska mot den föredetta partnern och se sitt barns behov. För ett barn är otroligt lojal mot sin förälder och vill att den ska må bra i första hand.

När jag var barn så hade jag just denna stora bonussläkt; förutom min bonusmamma även kusiner som jag aldrig slutade leka med, vuxna som tyckte om mig och fanns i bakgrunden samt en mormor och morfar som var varma och jordgubbsdoftande. Dessutom fanns det ett stort hus med lekparksborg och helvetesgap samt en handelsträdgård med jordgubbsland, borstnejlikor och hemliga vrår. Allt detta var en stor viktig del av mitt liv till den dagen då pappa flyttade från det gemensamma och tog med mig.

Men i mitt hjärta och i mitt minne fanns alla dessa människor kvar och när jag själv fick barn så fick hon namnet Tyra efter min bonusmormor. Det namnet som inte hade funnits på några listor eller ens i mitt medvetande som aktuellt barnanamn dök bara upp i mitt huvud en morgon när jag var i tredje månaden och sedan var det bara självklart att det var en Tyra därinne!

Och nu är Tyra, min barndoms Tyra, med det ulliga vita håret och det varma skrattet, död. Hon blev 91 år gammal, så hon hade ett långt liv, men hon fattas mig ändå. Riktigt hur mycket hon fattades mig insåg jag först på begravningen i fredags, när jag återsåg alla människor som jag inte sett på 23 år och förstod hur mycket jag saknat dem och vad fel det var att vi inte hade setts. Förstår nu också varför hon och miljöerna dyker upp i mina texter och den barnbok jag just skrivit klart. Jag var inte klar med alla de människorna, jag hann inte säga farväl och jag fick inte hjälp att hantera det på ett bra sätt. Nu kom mitt farväl lite sent, först efter hennes död, men jag hoppas och tror att hon kände att jag var där.

Så min förhoppning är att vi vuxna ska inse värdet i barns relationer och hjälpa dem att upprätthålla dem. Och så hoppas jag att jag kan ta med min Tyra till Norrköping och låta henne träffa de människor som faktiskt finns kvar och få se spåren av de platser där vi lekte.