En sorglig dag

Så sitter jag här igen och gråter så Lille Skutt skulle bli avundsjuk.
Och funderar på om det är bättre att sluta bry sig. Att stänga av och inte släppa in. För det gör så ont när någon man tycker om försvinner. "Du fattas mig så det skär i bröstet" skrev den kloka Astrid. Och så är det verkligen, det gör fysiskt ont.
Men jag är en människa som tycker om, som bryr sig om och som engagerar mig. Jag har svårt att vara avstängd eller halvhjärtad. Svenskt lagom. Är det någon eller några jag fastnar för, då får de en plats i mitt hjärta. Och då lämnar de ett tomrum när de försvinner.

Sedan jag blev med familj har jag insett en sak, eller massa saker förstås men en som är relevant här och det är att det är ovanligt att träffa en annan familj där det stämmer med alla. Förut var det bara jag som skulle tycka om eller klicka med en annan person. Nu ska helst alla vuxna gilla varandra och kunna prata och umgås på ett avslappnat sätt, barnen ska kunna leka och man ska uppskatta samma saker. Man bör ha liknande värderingar och sätt att uppfostra sina barn. Det är två hela familjer som ska fungera för att det ska bli enkelt för alla. Men ibland händer det och då känns det magiskt.

Vi har turen att ha några sådana familjer runt oss, några där det känns bra för alla att träffas, där allt flyter och det ger energi. Där barnen leker härligt kreativa lekar, där vi vuxna kan prata och bara vara och där man hittar på saker ihop och alla blir lika glada när man ska ses. Där man har en känsla av att barnen är allas barn och det känns som en enda stor familj när man umgås. Det är jag innerligt tacksam över.

Men nu ska en av dessa underbara familjer flytta till andra sidan jorden. Vi har haft förmånen att få lära känna dem under två år och det har varit just sådana människor som jag beskrev ovan. Fina, varma personer med liknande värderingar, tankar och intressen som oss. En familj som fått oss att må bra, som vi alla har tyckt väldigt mycket om. Vi har delat en massa upplevelser, utflykter, samtal, middagar och annat som varit värdefullt och viktigt.

Den förståndiga Jenny tänker att de finns ju kvar, de flyttar bara en bit, de är ju inte döda. Det finns Skype och mail. Det finns värre saker i livet. Det är ett i-landsproblem. Var glad åt det ni haft istället för att gråta. Men jag vill inte! Det är inte samma sak! Det kan inte ersätta utflykter till Hammarskog, luncher på Creperiet eller parkhäng någonstans. Det är enklare att prata ansikte mot ansikte och barnen leker inte så bra via datorer.
Så just nu får den förnuftiga Jenny dra något gammalt över sig en stund, för jag tänker sitta här och sörja. Jag tänker tillåta mig att gråta och snyfta och trösta mig med min gosedjursbock som sonen kom med när han såg att jag var ledsen.

Och sedan, en annan dag, ska jag spara alla minnen i den tomma platsen i mitt hjärta.