Jag känner ett behov av att förtydliga mig efter gårdagens inlägg, JAG ÄLSKAR MINA BARN MASSOR! Jag tycker om att vara med dem, vi har många mysiga stunder, (några av dem kommer ni få se bilder på när jag kommer till ett ställe där jag har möjlighet att ladda datorn och inte behöver sitta i bilen och skriva), de är fantastiska individer som jag är mycket glad och tacksam över att ha i mitt liv. De är en gåva!
Men, jag vill ändå få vara ifred ibland, jag vill få sitta på toaletten utan att någon drar i dörren, måste in, ska tröstas, snytas, plåstras om eller bara ska ha just den toa jag sitter på. Jag vill kunna duscha utan att se till att två andra tvålas in, blir rena, inte halkar, tvättar fötterna ordentligt och inte blöter ner hela rummet och de torra handdukarna. Jag vill slippa säga samma sak tio gånger och till slut få skrika för att bli hörd. Jag vill ibland ha varm mat, få läsa ett helt kapitel i en bok som jag har valt och bara få vara en stund, med mina egna tankar. Och jag vill att det ska vara okej.
Jag vill också att vi börjar erkänna högt för varandra att livet inte alltid är en dans på rosor. Att det är kaos hemma hos oss alla ibland, att vi inte alltid orkar vara snygga, smala, vältränade och smarta, att vi inte har sex tre gånger om dagen på semestern (hur kan någon ha det om man bor i ett tält eller delar rum med sina barn i tre veckor?) och att vi ibland bara vill rymma från allt och ligga i en hängmatta.
För det är så mycket krav och press och tävling i samhället omkring oss. Vi matas hela tiden med bilder på hur vi ska se ut, hur vi ska renovera, dekorera eller inreda vårt hem, vilka bokstavskombinationer vi ska äta just denna vecka, hur vi ska träna för att komma i form till semestern, hur ofta vi ska ha sex och var vi ska göra det, hur många lekland vi ska ta våra barn till och hur hembakt vårt bröd ska vara som vi serverar till det hemgjorda teet och marmeladen vi kokat själva (utan socker förstås, för att passa veckans bokstavsjakt). Fotomodeller retuscheras, det som är fult göms undan, nakna kvinnokroppar säljer varor, reklamen säger vad som är okej och vad som inte är det.
Någonstans måste vi skapa en motrörelse, en ärlig bild måste fram, där det är okej att ha en bilring extra, att ha leksaker på golvet och dammelefanter i hörnen, att bjuda på köpt fikabröd, att behålla sin näsa och brösten som blev längre för varje barn, att säga att man inte orkar eller vill - att helt enkelt säga STOPP! Vi vill få vara oss själva och duga. Vi vill inte bli jämförda, bedömda eller stoppade i samma mall som andra. Vi vill få känna att vi duger ändå. Att vi är bra föräldrar, äkta hälfter, barn, vänner, arbetskamrater och allt annat man kan vara. Som vi är.
Det var det jag menade igår. Och jag älskar mina barn till månen och tillbaka tusen gånger. Och de tycker att de har en söt och bra mamma som inte alls är så arg och sur som hon själv tycker. Så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar