Jag önskar att detta var jag

"Jag älskar att campa, så fort vi är lediga en helg drar vi ut för att leva friluftsliv och vara ett med naturen."

När man äntligen fått upp tältet med alla snören och pinnar så ska madrasser och sovsäckar in. Ett av barnen är helt i gasen och så full av hjälpsamhet att hon snurrar in sig i allt och alla, tonåringen försvinner på toa i en halvtimme och den yngsta har somnat i bilen och får bäras in i tältet och bytas om på sovandes. Sedan, när barnen kommit i säng och blivit nerbäddade med filtar och mössor, då ska man själv lyckas tråckla sig in i det lilla tältet, byta om till pyjamas, trä på sig korvskinnet som kallas sovsäck (som var okej i storlek när man fick den i 10-års present) och försöka somna trots att man fryser och göken blivit galen och kokoar konstant. Hela ens snart 39-åriga kropp skriker att den vill vara i en riktig säng, under ett täcke som ger en utrymme att röra på benen. På natten vaknar man och är superkissnödig, men lyckas övertyga kroppen om att den fått en epidural och inte känner behovet och alltså kan somna om. Mens tillhör att man fått en vecka som denna. På morgonen vaknar barnen när det blir ljust vid sex och väcker övriga (på hela campingen), de vill bada, hoppa studsmatta, utforska - härligt, precis vad friska glada barn ska vilja, men klockan sex på morgonen vill man själv bara sova. Vid halv åtta sticker man till dem varsin macka och juice i bilen, där de inte fryser och inte hörs, efter att man stått i toakö i isvinden från havet. Ett tält känns väldigt litet när det ska ätas och lekas och bara varas på samma yta.

"Äntligen börjar det sju veckor långa sommarlovet, så härligt att få vara med sina barn dygnet runt."

Vakna, torka bajs, göra frukost, plocka undan, tjata på barn kläder, tjata om tandborstning, göra matsäck, planera utflykt, packa grejer, åka till stranden, klä på badkläder, inse att man själv varken har borstat tänderna eller håret, smörja solkräm, sätta på simringar, torka bajs, bada (förhoppningsvis har man kommit ihåg att ta på sig sina badkläder), värma frusna barn, ta på vanliga kläder, servera lunch, kanske hinna äta själv, köpa glass, på med badkläder igen, bada, tjata om att dricka vatten, glömma att dricka vatten själv, tjata in kalla barn i bilen, fundera ut mat, handla mat, springa till toalett med barn som absolut inte behövde kissa tre minuter innan när man gick in i affären men nu nästan kissar på sig, laga mat, diska, tjata om tandborstning, tjata om pyjamas, bli arg och skrika lite, inse att man bränt sig i solen, tjata lite till - veta att detta är den första dagen av 49!

"Jag bara måste ut i spåret en timme efter att jag lagt barnen, det är ett behov jag har."

När barnen äntligen somnat går ögonen i kors och man somnar nästan i trappan på väg mot diskberget som kallar från köket och undanröjningen i vardagsrummet och hallen och så var det den där tvätten som man startade i morse och en student man måste maila och förbereda matlådan och planera hur morgondagen ska gå ihop och leta efter regnkläder, solhattar och annat som kan underlätta morgonens lämningsprocedur och sedan hamnar man i en liten hög i soffan framför ett gammalt avsnitt av Arga snickaren (för att mota bort den stora längtan efter att köpa ett fint gammalt renoveringsobjekt och se att andra har det värre och mycket rörigare - det är lättare att bortse från allt man inte orkat röja upp då) och den träning man orkar med är de djupa ryggböjningar man får in när man plockar samt stapplandet uppför trappan innan man fastnar på toaletten en halvtimme, för trött för att gå och lägga sig och med Facebook och Instagram i mobilen.

Jag önskar verkligen att jag skulle ha ett behov av att motionera, att jag älskade att campa med barnen och att jag orkade hitta på roliga saker. Det känns som att det är så man ska vara som mamma, det är mallen och jag passar inte in. Jag tycker om att sitta i den varma bilen med mitt lördagsgodis, Spotify i mobilen, datorn i knät och lite lugn och ro för huvud och själ - medan barnen flyger drake med sin pappa i den öländska vinden. Jag önskar bara att det också var okej, att flera vågade säga att de funkar likadant, att det är fler än jag som vill fly ibland, som inte alltid orkar stå med förklädet på och servera hembakt surdegsbröd samtidigt som de presenterar ett roligt pyssel för sina barn, svabbar köksgolvet, skriver veckans inköpslista, gör tåhävningar och sjunger pedagogiska sånger - allt med ett stort leende på sina rödmålade läppar.

Nu ska jag ta mig ut i den osminkade verkligheten, med sockerhöga barn som studsar runt tältet, en isande vind, ingen middagsplan, kläder i olika blöthetsgrad på tältlinor och biltak, inga matlagningsmöjligheter på campingen för vi inte packat kastruller, iskalla tår, blommande gräs och det som numera kallas semester.
Wish me luck!