scenkonstbiennal

Som en katt har jag smugit mig in bland hermelinerna och iakttar i smyg deras kråmanden, kindpussar och kliande av varandras ryggar. Fascineras av denna värld, tjuvlyssnar i toaköer och vid matbord. Är på väg att hälsa på folk, tills jag inser att jag känner igen dem från TV och att de nog inte sett mig genom rutan.

Första dagen gick det bra att vara själv, jag kände mig inte ensam, trots att alla andra verkade känna varandra. Jag var nöjd med rollen som iakttagare. Andra dagen gick också bra, till en början, tills jag stötte på tre personer som jag känner, som inte såg mig. Två av dem såg mig kanske inte, de letade nog efter annat och jag gjorde inget försök att säga hej heller. Men den tredje såg mig, eller såg rakt igenom mig, men han röjde inte med en min att vi har jobbat ihop i ett år. Plötsligt kände jag mig ensammast i världen och tog genast på mig offerkoftan och började tänka att det var fel på mig, att jag inte är cool nog eller... Osynlig.
Borta var den Jenny som var nöjd med att bara vara, som kände sig stark och modig och kvar var bara en som inte var värd att hälsa på. Tänk att det kan gå så snabbt, att en persons agerande kan påverka så mycket.

Å andra sidan kan man vända på det hela. Tänk att en persons agerande kan påverka så mycket, tänk att ni alla kan påverka andra genom att se dem, bekräfta dem, ge dem ett leende, en komplimang eller bara notera att ni sett dem.