Upp till kamp!

Sexåringen tittar på mig med fasa på morgonen.
"Mamma, jag ser din armhåla!"
"Jaha, och vad gör det då?"
"Den är ju pinsam!"
"Och varför är den pinsam?"
"Den är hårig, det är pinsamt."
Hon är SEX år gammal och vet (eller tror sig veta) att håriga armhålor på tjejer är pinsamt! Var har hon fått det ifrån?

I bilen på väg hem från Coop Forum visar fyraåringen sin teckning för sin syster.
"Visst är min teckning ful?"
Han är FYRA år gammal, varför ska han redan börja bedöma sina teckningar och jämföra sig med andra, till exempel sin tio år äldre syster, en jämförelse han aldrig kan vinna? Var har han fått det ifrån?

En tonåring blir utsatt för sexistiska kommentarer och beteenden som är över gränsen varje dag i sin arbetsmiljö, skolan.

Vart är världen på väg? Samhället har blivit allt hårdare och mer fokuserat på prylar än omtanke och medmänsklighet. Media rapporterar om mord, våldtäkter och krig, reklamen skriker ut att kvinnor och män ska vara på vissa sätt, på nätet hatar vi varandra fritt, för vi förstår inte att det sårar.
Förra veckan läste jag om en dom från Umeå som sa att det inte var våldtäkt när tre män körde upp en flaska i underlivet på en tjej så det började blöda, om att i Kanada dödas en kvinna av sin partner var sjätte dag och om en man som på fullaste allvar hävdar att tjejer som blivit utsatta för sexuella övergrepp blir bättre i sängen och det ska de se som något positivt!
Ungdomar på en gymnasieskola förstår inte att en kille inte tyckte det var kul att bli tejpad, duschad och dragen runt hela skolan, en trettonåring mobbas så intensivt så hon tar sitt liv, människor filmar brott och lägger upp dem på Youtube istället för att ingripa eller ringa polisen; exemplen kan göras många på hemska saker som händer omkring oss.

Hur kan det bli så här? Vart är vi på väg? Finns det något vi kan göra?

På bussar, i parker, på gator, caféer och lekplatser ser jag föräldrar fastnaglade vid sina smarta telefoner medan barnen försöker kommunicera och bli sedda. Barnen vill visa vad de byggt i sandlådan eller blommorna de plockat eller berätta om något som hänt på förskolan eller bara prata om ingenting.
Snälla föräldrar, lägg undan telefonerna, iPadsen och datorerna och prata med era barn. Se dem, bekräfta dem och få dem att förstå att de är värdefulla. Prata med dem om saker som händer omkring dem, svara på deras frågor och visa vad empati och medmänsklighet innebär. Jag tror att barn som känner sig sedda, uppskattade och älskade som de är växer upp till tonåringar och senare också vuxna som vet vad de tycker, som kan förstå hur andra tänker och som har svårare att falla för grupptryck och halka in i stereotypa världsbilder.
Självklart beror allt som händer i världen inte på att allt fler föräldrar umgås mer med sina smarta telefoner än med sina barn, men jag tror att om vi ska vända trenden så måste vi ändra våra prioriteringar. Hjälp barnen att förstå vad som är rätt och fel, säg ifrån när ni ser något som inte är okej, hjälp en medmänniska och unna dig själv och din familj en telefon- och datafri dag en gång i veckan där ni bara umgås och lär känna varandra IRL!