Dottern läste ordet "tovningssaker" i måndags och sonen sitter på toaletten och sjunger sånger om "tre trinda pepparkorn" och "köpa skor för en halv mark" medan han gör nummer två. Vart tog mina små bebisar vägen? Det känns som de var små väldigt nyss och nu funderar och filosoferar de och är så kloka och fina. Mattis svar när jag frågade varför han inte ätit mellanmål på lekskolan häromveckan är oslagbart; "Jag ville sitta i en skottkärra och tänka!". Han är tre år. Tyra tittar på mig ibland och säger; "Men mamma, du vet väl att jag sparar allting som händer inuti!". Vad jag hoppas att barnen får tid att tänka och att de saker som Tyra sparar är de dagar då vi myser, alla utflykter vi gör och alla gånger jag säger att jag älskar henne. Och att hon inte sparar vardagstjatet eller minnena av den stressade mamman som skriker och har tappat all inlevelseförmåga.
Jag skulle också behöva sitta i en skottkärra och tänka några dagar, för att hinna ikapp mig själv. Och jag tränar intensivt på att fokusera på det fina och positiva och försöka spara det inuti.
Nästa vecka ska jag i alla fall ta familjen och hälsa på en mycket nära vän i Borås och vi har planerat att gå ut och äta utan män och barn och prata till punkt. För jag upplever att det är något man sällan hinner med små barn, samtalet blir ofta upphackat av praktiska göromål och barn som vill ha hjälp eller ska berätta något.
Nu behöver jag gå upp och styra upp sonen som fortfarande är vaken, klockan 23.18. Djupandas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar