lördag 3 oktober 2015

Farväl

För mig var du starka händer som ständigt var i arbete.
Du var den som tog med mig ut på havet för att lägga nät - och sedan ut tidigt på morgonen för att ta upp dem. Jag satt i fören och räknade fiskarna medan du med van men varsam hand drog upp de silverglänsande kropparna ur vattnets mörker.
När vi kom hem fick vi varm choklad och du satte igång med att rensa fiskarna och näten, jag tittade fascinerat på dina händers rörelser. Måsarna cirklade över oss och de fick alltid det fiskrens som blev över.

För mig var du värme, ett varmt hjärta och varma kärleksfulla ögon.
Du såg alla och du fick mig att känna mig värdefull.
Du tände brasa på klipporna på kvällen, där satt vi och såg ut över havet och solen som gick ner - och när det blev kallt fick jag låna din morgonrock.
Du eldade i bastun och vi badade isvak.

För mig var du trygghet.
Jag älskade att sitta längst fram i fören på ekan, när du körde fort, så båten hoppade och skummet stänkte. "Mera vågor, mera stänk!" sjöng jag ut över havet och var fullständigt trygg med att du visste vad du gjorde, att du hade koll på varenda grund och grynna.
Råttorna i källaren och huggormarna som ibland förirrade sig in på tomten tog du också hand om.
Du var där, alltid välkomnande.

För mig var du även skratt. Det fanns alltid ett leende, alltid ett skämt - men alltid med kärlek i botten. Aldrig skratta på andras bekostnad eller åt någon annan.

Detta var du för mig. Det var många år sedan, jag var barn och du var vuxen. En viktig vuxen. En som spelade roll, i mitt liv. Men som sedan, på grund av omständigheter vi inte kunde råda över varken du eller jag, försvann. Vi återsågs några gånger, din styrka hade försvunnit, men inte din värme, trygghet och närheten till skratt.

Nu är du inte mera, här hos oss. Igår sa vi farväl till dig och jag fick höra andra människors syn på dig, höra historier från andra tider i ditt liv - och allt som sas bekräftade min bild. På kvällen välkomnade himlen dig med den mest magiska solnedgång jag sett på minst tio år. Det krävs förstås en del för att möta en fantastisk människa.

Tack för att du välkomnade mig in i ditt liv och för att jag fick vara en del av ditt under viktiga år i mitt liv. Vi ses i Nangilima!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar