Tankestorm

Idag skulle en fantastisk person ha fyllt 48 år. Tyvärr fick hon och vi aldrig uppleva hennes 48:e födelsedag och det gör att det känns extra tomt idag. Hålet blir lite större och det smärtar mera.
Hennes motto var "Ingenting är omöjligt, vissa saker tar bara lite längre tid." och är det något jag verkligen vill så är det att försöka leva efter denna devis och sprida hennes positiva livssyn vidare.

Därför känns det extra tråkigt att just nu vara så fylld av tunga tankar och tvivel, det känns som om jag sviker inte bara mig själv utan även henne och hennes underbara barn som blev kvar och som jag älskar mycket. Förlåt, men just nu är det bara för mycket. Stort blandas med smått, det mesta värdsliga ting, men när allt pressas in i min kropp så blir det bara överfullt och jag känner att jag exploderar, jag räcker inte till, det rinner över.

Vardagstetris med byggkaos inne på femte veckan, trasig bil som kommer kosta för mycket att laga men fortfarande är belånad, låne/hyrbilskarusell, make på konferens, vän med plötsligt dödsfall i familjen, annan vän som är sjukskriven men inte velat störa, miljoner fix med bygget trots entrepenör, betygssättningskrav från ena jobbet, egen tokhög prestationsribba på det andra parat med konstant värk i huvud, axlar och nacke och en oro över hur våren ska se ut börjar ta ut sin rätt.

Vad spelar det för roll att jag är en fantastisk dramapedagog som får lysande utvärderingar när det inte går att få ett fast jobb och till och med universiteten skär bort de estetiska ännena från sina lärarprogram. När blivande grundskollärare som alla ska vara ansvariga för klasser inte får lära sig hur man rent praktiskt hanterar en grupprocess samt får alla elever att känna sig trygga och må bra i skolan -något man kan åstadkomma genom drama. Vad spelar det för roll att drama är världens bästa verktyg när det inte är ett eget ämne och när den stora massan tror att det är teater och är rädda?              

Vill vi verkligen ha den här världen som vi skapat, där barn och unga mår allt sämre i sina större klasser, där fritidshemmen blivit förvaring och där vi stämplar  barnen med olika bokstavskombinationer istället för att erkänna att skolsystemet borde få IG (eller F) för att det bara passar vissa.

Är det okej att så många människor är sjukskrivna eller håller på att jobba ihjäl sig medan väldigt kompetenta personer kör taxi eller kollektivtrafik, är arbetslösa eller slussas ut till Fas 3? Är människor en utbytbar resurs eller vill vi se varanda som unika individer med olika kunskaper?
Jag blir så ledsen och arg av att se kreativa, empatiska och ambitiösa människor gå i väggen eller må dåligt för att de för länge försökt trolla med knäna och upprätthålla god kvalitet trots ständigt minskade resurser.

För att inte tala om vår förbannade vana att döma folk efter utseende, att låta våra fördomar styra vårt bemötande av andra och vårt stora behov av att stoppa våra medmänniskor i fack. Möt varandra med ett öppet sinne istället och tänk "Vad kan jag lära mig av den här personen?".  Och hjälp varandra, så kanske vi får ett samhälle som präglas av Ninas motto trots allt - då kanske ingenting blir omöjligt!