Lekkompisar

"Vill du leka med mig?"
När man är barn är det så enkelt, den frågan kan till och med ställas mellan barn som inte pratar samma språk och sedan är leken i gång och de är vänner!
Barn hittar varandra, de leker en vecka på charterhotellet, en helg på campingen eller några timmar i bollhavet på Finlandsfärjan, de blir bästa vänner för att nästa dag hitta en annan bästa vän - det finns ju plats för flera!

Men hur gör man när man är vuxen? Det är inte lika lätt att gå fram och fråga, det har kommit en massa rädslor och prestige och "så gör man väl inte" emellan. Så länge man rör sig i sina gamla cirklar är det väl okej, men vad händer när man flyttar, byter jobb eller får en ny roll i livet?
Rollen som mamma till exempel. Om man är den första i bekantskapskretsen som får barn eller den sista?

Helt plötsligt står man där och har en massa ledig tid, på dagarna, när alla andra jobbar. Man är lagom förvirrad över den nya vändning som livet har tagit och den nya personen man ska lära känna. Man ska landa i detta,  hitta sig själv i det nya och dessutom hitta nya vänner. Någon som vill leka med en. Det är inte det lättaste och det är heller inte helt lätt att säga "Jag känner mig ensam, jag har ingen att vara med."
För man ska vara så himla social, man ska ha ett liv fyllt av lattefika, babysång, öppna förskolor, barnvagnspromenader och babysim.
Men om man inte har det då?
Hur ska man då våga fråga "Vill du leka med mig?"

Mitt tips är; gå fram och fråga. Tänk som Pippi "Såhär brukar jag göra och det brukar bli så bra så!"