lördag 11 juni 2016

Mattis

2008 var det en ovanligt varm maj, ungefär som det varit i år. Det var det året jag skrev min c-uppsats och inte var helt säker på om jag skulle kunna vara med på opponeringen. 2008 tog min kusin Elin studenten, en av Daniels kollegor disputerade och det var en del firanden i slutet av maj och början av juni - och vi var otroligt besvärliga gäster, för vi kunde inte säga säkert om vi skulle komma.
För den 1/6 var bebisen beräknad. Och jag var höggravid i värmen och uppsatsarbetet. Kan inte påstå att jag kommer ihåg vad min uppsats handlar om, men jag blir förvånad när jag läser den, imponerad över att jag skrivit den. Daniel fick åka med till Gävle, ifall förlossningen skulle sätta igång under opponeringen.

Juni kom och var lika varm som maj och jag blev bara gravidare för var dag som gick. Vi lyckades vara med på Elins student och bebisen gjorde inga försök att ta sig ut.
Till slut tröttnade jag på att vänta, så vi åkte upp till Akademiska och jag sa åt dem att de fick ta ut bebisen, att jag vägrade åka därifrån innan han var ute. För vi visste att det var en kille, vi hade varit tvungna att ta fostervattensprov för att kolla en annan sak i januari. Men vi hade hållit det hemligt för alla andra och magen gick under arbetsnamnet Melker-Märta. På förlossningen satte de igång mig och jag sjöng opera för att klämma ut det stora barnet med det rejält tilltagna huvudet, som hette Melker - ända tills han kom ut och inte alls såg ut som en Melker. Vi skickade ut ett sms där vi skrev att vi hade fått ett barn - det provocerade igång en del, som ville veta om det var en kille eller tjej. Vi lyckades hålla det hemligt några timmar, tills framför allt Nina höll på att explodera.

Dagen efter kom storasyster Tyra på besök och jag var så redo att åka hem, men då visade det sig att han hade gulsot. Så jag och den nu namnlösa pojken bodde i sollampa i tre dygn. Han var tvungen att ligga helt naken, med en mask för ögonen, som han hela tiden drog av sig i ett rum som färgades blått av lampan, mitt i vår stora säng. Jag gick runt med solglasögon inne för att slippa migrän och kunde inte lämna rummet, ens för att äta mat, och jag fick inte gosa med min fina lilla bebis, utan bara hålla i honom när han skulle ammas. De kom och tog prover på honom varannan timme, till slut var hans små händer så sönderstuckna så de var tvungna att gå över på fötterna. Mitt hjärta värkte för den lilla nakna människan som låg alldeles sönderstucken och ensam i den stora sängen. Men till slut fick vi åka hem. Och då hade han ett namn, Mattis, eftersom han var modig som en rövarhövding och hade tagit sin tuffa start med stor styrka.

Åtta år har gått. Under de åren har vi fått lära känna en människa med stor integritet, uppfinningsförmåga och fantasi. Mattis bygger avancerade legobyggen, läser och räknar långt över sin nivå, slukar faktaböcker om allt möjligt, uppfinner saker, hittar på pjäser och sagor med sin storasyster och leker, leker och leker... Jag är stolt och glad över att få vara mamma till honom, att få följa honom en bit på vägen och förhoppningsvis vara med och göra honom redo för livet.

Grattis på 8-års dagen Mattis!








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar