Paradiset

Hur kan det bli så att man glömmer bort en så viktig plats? Att man inte tar sig tid, tar sig för, ser till att åka dit? På 11 år. Fastän platsen ger lugn och lycka och en skön känsla i hela kroppen.

Men äntligen gjorde jag det. Jag åkte tillbaka. Och denna gång tog jag med mig familjen - det var mysigt att visa dem det som har varit mitt. Det som varit så viktigt för mig; mina platser, stigar, stenar, broar, fjälltoppar. Vi utforskade ihop, de gjorde allt som jag gjorde som barn och jag fick vara experten, den som visade, som bjöd dem på detta smörgåsbord av forsar, bäckar, "mack-stenar", klätterträd, magiska vyer (även om jag nog uppskattade dem mest), hängbroar, renar och lekinspirerande platser.

Själv djupdök jag i minnenas virvlande vårbäck. Jag hörde ljuden, kände dofterna, vinden, hittade stigar som fanns kvar i kroppen mer än i minnet, vaknade och somnade med "mitt fjäll" utanför fönstret. Jag mindes utflykterna, slitet för att hämta vatten i bäcken när benen sjönk ner till låret i snön, kortspelandet med kusinerna, myset i bastukammaren, alla påskar, mörkerlekar och Byggevallsmästerskapet - där vårt hus alltid kom sist, för alla andra var sportiga och vältränade.

Tacksam över att ha haft detta paradis i mitt liv och att nu kunna ge mina barn det! Tacksam!