tisdag 28 april 2020



Jag brukar försöka tänka på citatet ovan när jag möter människor. 
Inte vara så snabb på att döma eller tänka att jag vet hur någon har det.
Utgå från att alla gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar.
Välkomna alla och ta reda på vad jag kan göra för dem.
Vara snäll, helt enkelt.

I min kanske naiva världsbild så tänker andra människor också så här.
Det står ju både i Bibeln och i Bamse - att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Och alla har väl läst antingen den ena eller den andra, eller kanske båda.
 
Gissa om jag blivit besviken, ledsen och sårad många gånger!
Det visar sig att det finns många som inte tänker så här.
Vissa smällar blir dock hårdare än andra, de som kommer från någon jag verkligen trodde jag kände, som jag var helt övertygad delade denna syn och tänkte likadant.
 
Ibland gör livet så ont - så orden bara försvinner.
Det känns svårt att förstå vart jag ska hitta kraft för att gå vidare. 
Jag har alltid varit en överlevare, ett maskrosbarn, en som kommer igen och igen och igen. 
Men hur många gånger ska jag orka plocka upp bitarna 
och få ihop dem till en något sånär fungerande människa igen? 
Hur många gånger är det rimligt?
©Jenny Momquist
©Jenny Momquist

Oftast är det lättare när det bara är ett plan som värker
men så fort det är flera tar det mer kraft och energi. 

Just nu gör det ont på många plan, fler än jag egentligen klarar av.

Försöker fokusera på det fina, det fungerande, det som ger kraft.
Sitta på en klippa med familjen och höra havet.
Krypa i mossan och fotografera allt som spirar och växer.
Upptäcka trädgården igen.
Skapa saker med mina händer och min fantasi. 
Solskenet som värmer.
Fina ord och möten med människor som betyder något på riktigt.
Vi ses på andra sidan av allt detta.
Men kom ihåg;
Alla kämpar vi med något - synligt eller osynligt - så var snälla! Alltid!
(Och tänker ni inte vara det, håll er på replängds avstånd från mig, för jag klarar inte mera nu.)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar